söndag 9 oktober 2011

47 dagar senare

Tänkt rätt länge på det här, har bara inte kommit till skott. Vet inte riktigt vart jag ska börja heller. Det mest logiska vore väll att börja med att skriva varför jag är här. För att göra en lång historia kort så har jag brukat en massa droger, misskött skolan, misshandlat en kille, tappat jobbet, körkortet, lägenheterna, förhållandet, vänner, rutiner och framförallt mig själv.

Jag ska gå längre in på varje del men vi börjar sådär. Galet vad ångest jag får när jag lägger upp det sådär. Inte så konstigt att det blev behandlingshem ändå tillslut. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta var jag sitter idag, har vägrat och böjt sanningen länge för att slippa det här. Nu sitter jag här iallafall och kan säga att det är absolut bästa som hänt mig! 

Kan ju inte neka att det blir sjukt mycket dötid och ofta känns det som "vad gör jag här egentligen" men om man ska vara ärlig mot sig själv så är det ju så att jag behöver det, jag behöver gå in i mig själv och verkligen fundera på vem jag är vad jag gjort osv.

Det är verkligen ingen dans på rosor häller för den delen, första permisen jag hade sumpade jag rejält och  tog amfetamin (Riktigt bra skit måste jag säga). Ångesten jag hade på morgonen dagen efter var inte alls att leka med. Fyfan vad dåligt jag mådde, helt sjukt! Trodde verkligen jag skulle klara mig utan droger men fick bevisat ännu en gång att jag är en missbrukare. 

Idag har det gått 47 dagar sedan jag lämnade Umeå. Först avgiftningen i sju dagar sedan kom jag till det här behandlingshemmet som jag sitter på nu. Tiden går väldigt fort och det känns inte som jag varit här mer än någon vecka. Aldrig har jag haft rutiner som jag har nu och aldrig har jag tränat så mycket som jag gör nu! Surfkropp nästa sommar är målet!  

Jag har fört dagbok varje dag sen jag kom hit, missat några dagar här i slutet men i princip varje dag. Tänkte lägga ut varje dagboks inlägg! En om dagen tänkte jag, helt oredigerad men i mån om viss anonymitet kommer jag ta bort sånt som viss personal inte får veta. Med start imorgon! 

Tycker vi börjar sådär, skulle vara kul om du hängde med på min resa nu.

3 kommentarer:

  1. Stort av dig att dela med dig av dina tankar. Det är klart att jag följer vad som händer i ditt liv. Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Bra sätt att bearbeta det som har varit svårt!
    Jag kommer att fökja dig.
    Kram

    SvaraRadera
  3. Att läsa om ditt liv som du levt gör ont. Men du kommer fixa de här å du kommer att gå långt. Du är ju min lilla skit även om man inte alltid funnits vid din sida! De gör ont i hjärtat å tårar rinner kan ja säga när jag läst de du skriver.

    Du fixar de här å du är bäst <3

    Älskar dej Robin <3

    Kramar i massor / Milli

    SvaraRadera