Gruppuppgift. Vart är du om 5 år?

Om 5 år… har jag precis köpt en egen lägenhet. Jobbat ett tag och trivs bra, inte världens bästa betald men det går runt bra med lån på bilen och skotern. Att utbilda sig till larmtekniker var rätt beslut. På helgenerna kör jag skoter eller åker snowboard jag lever för vintern och bor såklart i fjällen någonstans.

Drogfrihet ett par år och det börjar ge resultat, saker löser sig nu för tiden mycket bättre. Hittat en flickvän som jag älskar och har fått bra kontakt med pappa och även med mamma. Lillebror kommer och hälsar på ganska ofta då han inte har någon egenlägenhet i Sverige.

Skriver fortfarande ganska mycket men nu finns det mer att skriva om, de senaste åren har jag hunnit varit ute och resa en del så det finns mer att skriva om. Boken verkar aldrig bli färdig men det är livsverk som kommer ta tid.

Börjat spara pengar till en husbåt, saknas fortfarande mycket pengar men det får ta den tid det tar för livet är ganska långt trots allt.  

Skoter

Igår satt vi in motorn och idag blev det körning :) dåliga bilder men ska ta bilder när solen lyser nån dag :)

Bara glad

Ni minns jag skrev tidigare att jag har hittat nått lugn, det är helt galet. Förstår inte riktigt vad som har hänt med mig. Det här är en helt ny upplevelse för mig, tror inte jag har känt mig så glad, nöjd och lugn någonsin. Det här låter lite sådär men sanningen är att jag får massage en gång i veckan om vår massör hinner med och sedan jag kommit hit har jag varit jätte spänd i axlarna. Sådär så jag nästan har fått muskel knutar, det har också släppt nu.

Dagarna rullar på som aldrig förut och… gaah jag är bara glad. Undra hur länge det här håller i sig. När jag tänker på det så blir det nästan så jag kan känna att jag inte är värd att må såhär bra, att jag måste bromsa in mig för att inte må för bra.

Satt mig ner nu med datorn för att verkligen försöka skriva nått men jag har inget jag känner är viktigt just nu, eller en sak som kanske. La upp en Facebook uppdatering häromdagen och direkt fick jag mothugg av en kille. Pratade vidare om det här med varför jag bloggar över chatten och det blev ganska intressant.

Jag har svårt att förklara för någon varför jag bloggar, en del handlar om att jag vill dela med mig av min resa, en del handlar om att jag söker en viss bekräftelse, en annan del handlar om att jag gillar att synas men den största delen varför jag bloggar handlar om jag tycker det är roligt. Efter att ha bloggar nått år kommer det bli roligt att se tillbaka i bloggen och verkligen se förändringen i mitt liv. Det här med att jag gillar att skriva borde ni ha förstått vid det här laget, för det gör jag och det här med bloggen är verkligen ett sätt för mig att få vara kreativ med just skrivandet. Det är många delar som spelar in varför jag bloggar och så länge jag tycker det är roligt kommer jag fortsätta.

Ute och går i djup snö

Vi kom aldrig överens om någonting tillsammans så jag bestämde mig för att ta en promenad.

Efter jag gått cirka 50meter klättrade jag över snövallen och rakt ner i djup snön. Sjukt jobbigt att gå i snö upp till midjan.

Tränar

På gymmet och pumpar lite bröst. Uppdaterar med nått reflekterande senare ikväll :)

Bygger om

Svårt att ta bild när jag håller på men nu har vi precis städat ut och rivit några väggar i grupp rummet.

Ska fortsätta, uppdaterar med bild när det klart :)

Träning

Kom precis från gymmet, körde mage och underarmar.

Gah helt slut i magen...

Just vi hittade en död fluga också :)

Spelar kort

Ibland känns det verkligen att man sitter på behandlingshem. Suttit och spelat kort och bara pratat hela kvällen. Gnäller inte alls på sällskapet men fan ibland är det tråkigt.

Snowboard

Underbart!

Drar in ett djupt, kallt, friskt andetag när jag kliver ut ur bilen. Tar några snabba kliv till bakluckan och plockar ut den orangea snowboarden. Funderar över vart jag ska börja åka ner när jag går mot liften. Lägger ner snowboarden strax innan liften och ställer en fot i ena bidningen, spänner fast lagom hårt så tårna fortfarande kan röra sig. Ställer mig upp och ser hur ett ankare precis åker förbi. Finns ingen tid att vänta på nästa så jag springer med ena foten fast spänd i snowboarden och försöker hinna ikapp. Ser ganska kul ut men jag hinner tillslut ikapp och ställer till mig för ankra fast. Nu är det bara vänta, om ett par minuter är jag uppe och får ta dagens första åk. För att inte spilla dyrbar tid så spänner jag fast andra foten när jag ändå står i där i liften. Tappar balansen och får hoppa till med hela kroppen för att inte ramla. Ser sista krönet där man ska hoppa av men ändå famlar snabbt upp telefonen och startar låten Home med Edvard Sharpe & Magnetic Zeros. Precis innan jag ska hoppa av får jag tillbaka telefonen i fickan.

Visslar med i låten medans jag glider ner de första meterna, pulsen stiger och det känns som fjärilar i magen. Det kittlas i hela kroppen då farten ökar. Försöker känna mig mjuk i kroppen innan jag hoppar ut i lössnön. Känner redan i luften att landning kommer bli perfekt, landar med vikten på bakfoten så brädan ska kunna flyta på snön. Trycker till extra mycket i första svängen för att få känna på denna underbara mjuka filt som klär marken. Känns som… orden räcker inte till för att beskriva denna underbara känsla. Allting runt omkring mig bara försvinner, den enda som existerar är där och då. Glider längst trädkanten. Gör min egen väg bland träd och ser en liten kulle som är helt täckt med snö, kan vara en sten eller kanske ett träd som fallit med det kvittar. Gör mig ännu en gång mjukare i kroppen och förbereder mig på ett hopp. Vet varken om jag kommer hoppa eller hur landning ser ut men jag bryr mig inte. Landar ett par meter ner i något som är mjukare än bomull och fortsätter glida på denna mjuka filt.

Närmar mig liften men vill inte riktigt att backen ska ta slut redan, Snurrar runt med brädan och försöker göra nått som ser snyggt ut men som vanligt när jag ska försöka styla så ramlar jag. Glider ner de sista meterna till liften och tar av ena foten. Ställer mig upp och ser hur ett ankare precis åker förbi…

Vissa ändras de flesta utvecklas

”Nej men tiden bara går, jag bara funderar”

En kille som sitter här har kommit till utsluss. Utsluss är en slags eftervård för att komma tillbaka till samhället med eventuell skola eller annan sysselsättning. Där får man hjälp med alldagliga sysslor såsom lära sig laga mat och verkligen ta eget ansvar även ekonomiskt med matpengar och så vidare. Det är i utsluss man provar sina vingar på riktigt, man får verkligen lära sig tackla de alkohol och drogtillfällen som finns.

Killen jag nu pratar om har jag länge varit bra kompis med men det var nog inte förens vi hamnade på samma behandlingshem som vi verkligen blev riktigt bra kompisar. Under tiden vi har suttit här tillsammans har vi båda lärt oss saker av varandra och på ett bra sätt kunnat reflektera över saker. Ofta har vi liknade tankar om saker och ting men aldrig rädd att säga hur vi känner i fall tankarna delar sig. Sedan jag kom hit har jag känt igen mig mycket i honom och när vi står och pratar får jag ofta känslan ”jag är inte ensam” vi har som på nått sätt varit på samma nivå hela tiden.

Idag kom han hit, ja alltså första månaden kommer han hit på helgerna för risken att ta återfall brukar vara störst då. Stod och pratade rätt länge innan vi skulle sova och jag märkte en stor skillnad i hur han tänker och funderar. Det märks så tydligt att han inte är kvar i ”bubblan”, alltså det märks att vingarna har blivit provade. Han berättade för mig många saker som verkligen fick mig att fundera.

”Jag känner typ att jag ska fortsätta vara nykter så länge jag klarar, känns inte värt att dricka nu när jag ändå varit drogfri så pass länge”

När man kommit så långt i sig själv att man kan säga en sådan sak så får den person all min respekt. Jag är oerhört stolt, glad, imponerad över honom.

Det jag ville få fram med det här inlägget någonstans är att jag inte vet riktigt om jag längtar till utsluss, har det så bra här där jag inte ens har valet att dricka alkohol eller ta droger. Ansvaret som kommer med denna frihetskänsla är enorm, det är där och då allt det här skrivandet kommer bli riktigt viktigt för mig.

Tobbe och jag

När jag kom hit

När jag kom hit var jag ganska sliten. Efter en tung sommar där droger var det ända som hade cirkulerat kring mig hade det tärt på både kropp och själ. Jag hade en hel sommar flytt och skjutit på de problem jag hade, inte en sekund hade jag satt mig ner och funderat över livet. Hela tiden hittat nått som fick mig att tänka på annat, även om det var tomt med pengar så hade jag på nått sätt ändå lyckades vara påverkad hela tiden. De problem och känslor jag skaffat mig under en längre tid fick vänta ännu ett par månader. I början av sommaren tog det slut med min stora kärlek och att känna på de känslor där och då vägrade jag. Inte ens uppvaknade på polisstationer fick mig att fundera.

Första månaden här gjorde jag allt för att passa in och när drogerna var borta var jag tvungen att hitta andra saker som jag kunde fly i. Jag sökte väldigt mycket bekräftelse i allt jag gjorde, det viktigaste för mig blev någonstans att personalen skulle gilla mig. Jag klev upp typ en timme tidigare än de andra för att sitta med personalen och visa mig duktig. Allting jag gjorde, om det så var städa eller stegarbete så försökte jag göra det bättre än alla andra. Jag började styra och förändra saker i gruppen, personalen och hemmet för att slippa lägga fokus på mig själv. Det här med bekräftelsen fick jag ganska tidigt börja jobba med.

Jag svängde i humöret mycket, och känslorna var väldigt starka. Antingen var jag jätte glad, jätte arg eller jätte ledsen och för mig var det fruktansvärt jobbigt och att alltid skifta humöret, det tog på krafterna. I mina papper står det att jag var en berg och dalbana, oberäknelig, manisk och egoistisk. Nästan direkt jag kom hit tappade jag allt vad självförtroende och självkänsla heter. Jag hade inget ”Jag”, visste verkligen inte vem jag var och vad jag gjorde, var andra till lags för att bli omtyckt och även om jag tog plats så försökte jag göra det på ett sätt så att jag skulle bli omtyckt. Vad jag än började göra gjorde jag det maniskt, blev helt besatt i allt, t.ex. den här bloggen.

Under julhelgen och nyår hände det mycket med mig, jag landade lixom i vart jag var och vad jag gjorde. Speciellt när jag la ifrån mig datorn och telefonen några veckor. Det var ungefär som allt jag hunnit lära mig och tagit till mig la till sig. Ungefär som när man lägger ett pussel, tillslut lägger vissa pusselbitar bara till sig. Jag hittade någon slags balans och började slappna av.

Jag är inte längre lika manisk i vad jag gör, jag har fått tillbaka en del av självförtroendet och framförallt är jag lugn. Känner ett lugn i kroppen. Drogsug existerar knappt längre, visst kan jag känna mig sugen på att försvinna från vardagen en stund men det är verkligen inte som förut. Det är inte bara jag som hörs i gruppen längre, jag börjar ta mindre plats och på nått sätt har jag blivit mer ödmjuk. Allting är inte lika viktigt för mig längre, jag går mer omkring i ett lugn, ett lugn i själen.

Även om jag kommit långt så är den stora utmaningen nu att försöka stanna i det här. Som någon i personalen sa ”Du har nu lagt ut betong grunden, låt den sätta sig riktigt nu innan du börjar bygga på den”. 

Flickan på fiket

Vi var och fikade och hon som stod i kassan var super söt. Vågade inte gå fram och pratade med henne men bestämde mig för att lämna en lapp.

Väntar på sms nu då ^^

God natt

Helt slut i kroppen, varit och åkt snowboard idag. Alltid lika roligt, speciellt nu när jag har en ny snowboard. Tänkte sova nu, orkar inte sitta uppe och skriva ikväll. När jag väl börjar skriva blir det alltid så mycket mer än jag tänkt i början så jag låter bli att skriva om det jag tänkt ikväll. Det jag ska skriva om är min utveckling sedan jag kommit hit. Alltså hur mycket jag har förändrats på 4,5 månad, både personligt och i drogfriheten.

Ah… God natt, sov gott.

Spelar gitarr

Skjutit på alla uppgifter jag ska göra, inte ens öppnat papprena för att se vad som egentligen ska göras. Känns som jag inte har tid med allting jag skulle vilja ha tid med, allt handlar ju såklart om prioriteringar men just nu står gitarr och bloggning högst upp på listan.

Ja det är sant, när jag var tyst för några veckor sedan så bestämde jag mig för att börja spela gitarr. Lärt mig ganska mycket tycker jag för bara spelat några veckor. Det svåraste för mig är att hitta rätt takt, alltså när man är helt omusikaliskt är det inte så lätt. Har spelat varje dag i snart en månad och någonting jag verkligen gillar är den där av slappnade känslan när man sitter där och plingar (klingar?), typ som att kela med en katt eller någonting…

Tittade igenom bilder på datorn igår, även en hel del filmer sedan missbrukstiden. Jag var ganska bra på dokumentera allting jag gjorde i filmer, minnet sviker ofta när man är påverkad. Riktigt tunga filmer en del av dem, ser helt förstörd ut och berättar hur mycket droger jag tagit, eller jag mumlar mer fram orden. Vissa av filmerna sitter jag bara tittar in i kameran helt förstörd och pratar om hur jag mår. Jag skäms jätte mycket över vissa av filmerna, hur kunde jag bete mig sådär? Hur kunde jag vara ute på staden och träffa mänskor sådär? Hittade även någon bild där jag rakat halva håret, så… ursäkta språket... JÄVLA TRAGISKT. Kanske ska jag lägga upp en av filmerna?

Jag måste verkligen tack alla som lämnar kommentarer till mig. För inte allt för länge sedan fick jag en kommentar som jag blev så otroligt glad över, personen i fråga hade verkligen lagt ner tid på kommentaren och det var så fint skrivet! Tack så mycket, väldigt fint skrivet av dig. Tack för alla ni som stöttar mig genom det här! Ni gör det här verkligen värt.

Flykt

Flykt… Att hitta andra saker att göra istället för att tänka på sig själv. Att hela tiden göra något för att slippa tänka på det jobbiga eller att ens hamna i tanker. Jag tänker ändå rätt mycket när jag skriver men det här är också ett sätt att fly. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det här men även om jag skriver och jag får ut mina tankar någonstans så blir det även en viss känsla av prestationsångest. Det här innebär att mitt skrivande blir en flykt, jag skriver inte precis vad jag känner utan att tänka på hur det stavas eller hur jag ska formulera mig rätt. Vilket blir en slags flykt från tankar om familjen, från missbruket, från känslor. Nu anser jag att dock att det här med mitt skrivande ändå är något bra för mig (oj vilket rättfärdigande…). Det är samma sak när jag pratar i telefonen med någon, jag flyr in i ett samtal som tar upp både tid och andra tankar. Ofta när jag sätter jag mig vid datorn är det för att för att få annat att tänka på, likadant med musik, spel, film, kärlek. Det kanske låter konstigt och kanske funderar ni i banorna ”Ja men jag flyr också in i saker, men det är inte för att jag har problem” just där är mitt problem i det hela. Jag känner direkt när jag flyr in i någonting, jag gör helt medvetet.

Just nu när jag skriver det här flyr jag från tankar, det är som om jag har någonting i mig som jag inte riktigt vill känna på. Vänta… Jag slappnar av en stund lägger ifrån mig datorn och reflekterar över vad jag flyr från…

Jag flyr från känslor som tillkommer när man ej varit helt ärlig. Jag är ärlig i det mesta jag gör nu för tiden, men som vilket annan människa som helst kan jag inte vara perfekt. Jag har ljugit om saker, för stolt för att erkänna och tänker inte göra det nu heller.

Vet inte om det bror på att jag har blivit behandlings skadad eller om jag bara blivit mer medveten om mina problem. ”vanliga” människor flyr inte från deras känslor har jag fått för mig, alltså de känner på det mesta hela tiden utan att behöva göra saker. Eller?

Flyr du ifrån känslor, tankar, funderingar? Märker du när du flyr in i saker?

Dag 145

Hmm… vad ska man skriva nu tro. Kollat igenom min blogg idag och upptäckt att de flesta inlägg jag har gjort varit ganska negativa. Alltså jag har skrivit mest om de tråkiga och jobbiga känslorna. Vet inte riktigt varför men på nått sätt är det lättare att skriva om känslor som är jobbiga. När jag mår bra så vill jag inte riktigt skriva, eller jag har inget att skriva om. Jag skriver för att få ut allt jobbigt någonstans, typ ventilera. Det är inte så konstigt att det blir ganska många depp inlägg ändå. När jag mår bra behöver jag inte det och därför blir det färre inlägg då, jag vill lixom leva i det glada istället för att skriva.

Nu vet jag vad jag kan skriva om, en sak jag reflekterade över under permissonen.

Direkt jag klev av bussen i Umeå kände jag ångest, fan gör jag här tänkte jag. Svårt att komma tillbaka till staden där jag redan är märkt, jag har fått ett speciellt namn och folk känner mig för vem jag var. Bara den känslan gör att jag speglar en sådan personlighet jag hade förut. Detta blir så skumt i mig själv och jag känner att jag inte alls vet vem jag ska vara. Detta resulterar i att jag tappar all självkänsla och i slut ändan gör det att jag får väldigt dåligt självförtroende. Och det här med självförtroende är någon jag redan har fått dåligt om sedan jag blev drogfri, känns inte så mycket när jag är här i bubblan men sjukt vad det märkts när jag kom ut i ”verkligheten”. Inget självförtroende kvar alls, svårt att prata med folk, svårt att hitta saker att prata om, osv. SÅ INTE JAG.

Pratade med personalen om det här innan jag åkte och fick några uppgifter jag ska göra för att stärka både självkänsla och självförtroende. På nått sätt ska det bli bra igen det också. På tal om uppgifter så har jag hur mycket som helst att göra, massor av papper. Typ 3-5 sidor i krimprogrammet (kriminella tankebanor), 2-4 sidor i artprogrammet (känslor) plus att jag har stegarbete att göra (12 stegsprogrammet). Det kanske är bra att båda killarna som jag är med mest och pratar med mest är borta den här veckan. Kommer dock sakna er!

Jag har förresten… Kan skriva om det imorgon. Tänk på mig (A) 

Dag 144, del 1

Skrev igår att det skulle bli skönt att vara tillbaka hit, ja helt klart det känns bra men börjar vara less på det här nu. Skulle vilja gå vidare i livet, jag vill ha ett jobb eller börja plugga. Sitta här tills i maj känns jätte jobbigt, känns typ som jag inte har tid med det här mer. Ska försöka se det här positivt, jag har det trots allt väldigt bra här.

”Jon Kabat Zinn trycker extra hårt på att endast när vi accepterar vem och var vi är just nu så kan vi gå vidare, förändra, förbättra och släppa taget. Det är ett ständigt utforskande ögonblick för ögonblick.” En del av online kursen Mindfullness

Kastar upp ett nytt inlägg senare, ska fara och äta nu.

Tillbaka

Hela 5 dagar i Umeå, det har varit roligt att träffa allt folk. Känns faktiskt som jag har hunnit träffa alla jag ville träffa, eller det känns som jag har hunnit träffa mycket folk iallafall. Träffade även på en super fin tjej i veckan.

Tänker inte berätta så mycket mer om det nu, fast jag har lärt mig en del saker av den här resan också. Speciellt om mig själv, eller ja det gör jag hela tiden men nu när jag är under behandling blir saker så otroligt mycket tydligare för mig. Märkte flera gånger hur gamla beteenden kom tillbaka, att jag blir arg för små saker, att jag inte prioriterar familjen som jag borde göra och att jag faktiskt har en hel del kriminella tankebanor. Flera gånger tänkte jag även att jag saknar mitt gamla liv. På nått sätt känner jag mig inte riktigt klar med drogerna, eller jag ska inte säga drogerna speciellt men bara det där ansvarslösa livet, där man inte bryr sig om någonting speciellt alls. Skönt att få komma tillbaka på behandlingshemmet, det här kommer låta dumt och konstigt men jag saknar verkligen tillbaka hit. Här slipper jag utsättas för val som inte är bra för mig. Det är verkligen svårt att vara på permission.

Just, fick frågan hur många som läser den här bloggen också. Det är ungefär 100 stycken läsare om dagen. Många fler än jag någonsin trodde.

Permission

Hmm...

Na möte Svanö

Hej igen, ett tag sedan jag skrev nu. Jag har inte haft någon lust att skriva helt ärligt. De senaste veckorna har jag märkt väldigt tydligt att vad jag än gör så gör jag det nästan maniskt. Till exempel den här bloggen, i början var jag helt manisk i att skriva. Börjar skriva böcker och allt möjligt, nej jag måste lära mig ta det lugnt.

De senaste veckorna har jag märkt fler saker också, jag är en väldigt egoistiskt person. Det spelar inte så stor roll vad andra egentligen vill, jag gör allt för att få igenom min vilja. Jag för gärna talan för hela gruppen här även om det bara jag som vill en sak, detta resulterar ofta i sura miner. Problemet blir ännu tydligare och jobbigare när jag tar så fruktansvärt mycket plats, pratar och syns mest, hela tiden.

Idag hände det någonting som fick mig att le, jag kände en ren inre glädje. Jag var på ett Na möte på Svanö och träffade en gammal polare. Han sa att hans flickvän hade läst min blogg och hur det faktisk hade påverkad henne, eller mer att jag väckt en tanke hos henne. Det fick mig att tänka tillbaka varför jag startade bloggen. Ja det var ju just det, att väcka tankar i mänskor som fortfarande är där ute och håller på. Förövrigt så är det roligt att träffa människor som jag missbrukat med, nykter. Tack för att jag fick träffa dig idag, det gav mig massor.

Sedan fick jag träffa en annan vän därifrån, väldigt speciellt måste jag säga. ”Ja det här är andra gången vi träffas nyktra” sa han. Precis så känner jag också, men jag tänkte vidare på det där och började fundera i banorna att vi känner ju inte varandra. Vi vet vilka vi var i missbruket men när jag är nykter vem är då du för mig? Jag hoppas du är en bra vän iallafall.

Från det ena till det andra, jag åker till Umeå imorgon. Känner mig rädd faktiskt, inte för drogerna, för alkoholen. Så vill någon hitta på nått nykter, ring mig! 072-23 23 121. Jag skulle vilja träffa tjejen jag tog upp tidigare i inlägget, det skulle vara intressant och väldigt givande!

Fortsätter skriva inlägg nu, har mycket jag vill dela med mig av!