Familjen, bråken och hur jag blev utslängd

Tack för att du läser det här till att börja med! Har aldrig trott att jag skulle få all denna respons.

Förra inlägget var sjukt tungt att skriva och jag har svårt att formulera mig när jag inte riktigt kan koncentrera mig, gråten ligger långt upp i halsen när jag tänker tillbaka på hur fan det kunde gå såhär.  Varför var jag tvungen att flytta till Umeå för? Varför kunde inte mitt liv bara flyta på, precis som alla andras?

Egentligen började allting mycket tidigare, mina föräldrar flyttade isär när jag var liten och ända sedan dess har det varit stora bråk mellan dom. Ett tag fick jag inte ens träffa min pappa. Jag lärde mig ljuga tidigt, mycket för att skydda mig från bråk och skrik omkring mig. När jag varit hos mamma berättade jag aldrig om hur farsan supit, när jag var hos farsan berättade jag aldrig hur mycket skit morsan och hennes gubbe snackade om honom.

Kände mig aldrig riktigt säker någonstans och mitt ända försvar för att klara mig genom allting var att aldrig känna efter riktigt.  Både mamma och min pappa har haft problem med missbruk, farsan har supit hela min uppväxt och jag har inte ett minne då han inte sitter med en öl i handen eller var full. Han bytte bostad säkert 8 gånger under min uppväxt, säkert lika många tjejer också.

Morsan träffade en gubbe som missbrukat amfetamin i många år, redan i tidig ålder fick jag lära mig att cannabis är inte speciellt farligt och jag kommer ihåg hur vi fick frågan i 6:an "vad tycker ni om droger?" jag svarade fort "Det vill jag prova, min låssas pappa säger att cannabis inte alls är farligt och tycker att jag borde prova någon gång".

Skev uppväxt redan från start, flyttade mellan mina föräldrar kanske 6 gånger innan jag äntligen fick flytta hemifrån. Nej jag "fick" inte flytta hemifrån utan jag var tvungen.

Hemma hos pappa bråkades det rätt ofta på mig och många gånger kände jag att jag kom i andra hand. Det gick så långt att jag rymde hemifrån. Tog mig inte långt men just faktumet att jag gjorde det är ju bara skrämmande. På nått sätt bodde jag kvar där ändå trots hot om att bli utslängd och det ena med det tredje. Vi flyttade till Järnäs där jag bodde ett år ungefär, tillslut fick jag nog.

**Historian ej fullständig**

Jag skyller lätt på min uppväxt och hur det varit när folk frågar varför. Jag vet att det alltid har varit mina beslut som påverkar min vardag men jag har haft mycket skit omkring mig och hela tiden har det varit nått som gått emot eller velat att det ska gå dåligt.


Jag förstår om vissa personer kommer känna sig uthängda men det är inte meningen att någon ska känna så. Jag gör det här för min skull och idag mår jag väldigt bra, vill gå igenom det här för att det kan hjälpa personer och tyvärr går inte historia att ändra på. Det här är min sanning har någon några invändningar så skriv en kommentar.

Skulle kunna fortsätta nu på en gång om hur allt började med droger men det blir för mycket för mig, ont i huvudet och måste få vila en stund från allt detta skrivande.