Ähhh

Vet inte vad jag ska skriva om… helt tom i huvudet. Ge mig nått att skriva om! 

Cirka en 45 dagar kvar

Jag skrev igår att det inte är länge kvar nu, tänkte utveckla det. Alltså det har inte ens pratats med mig om utsluss eller någonting. Min egna känsla säger dock att det är inte mycket mer jag har att hämta här. Jag har gått igenom mig själv riktigt grundligt, tänker på ett annat sätt och känner inför saker på ett helt nytt sätt. Min livstil har ändras radikalt undertiden jag varit här och de flesta vänner jag hade under missbruket har jag valt bort.

Det kommer aldrig finnas en garanti att jag kommer klara mig där ute i verkligheten men idag handlar jag inte på känsla som förut. Någonstans i behandlingen så började jag tänka om, eller egentligen så började jag tänka. Idag känner jag när ett impulsivt beslut håller på att fattas och kan fundera över det innan själva handlingen blir verklighet. Idag kan jag känna ilska, empati, kärlek, sorg, glädje, avundsjuka osv. på ett helt nytt sätt eller på riktigt ska jag säga. Det viktigaste för mig blir någonstans att välja vänner som jag vet kommer hjälpa mig fortsätta vara drogfri. Att fortsätta vara ärlig i det jag gör, mot mig själv i första hand och såklart ett arbete.

Drogfrihet är en möjlighet och återfall är ett val, jag vill satsa på möjligheterna. 

Ny grupp

Det har kommit hit en helt ny grupp, de flesta som satt när jag kom hit har lämnat och det gör att gruppen är rätt ostabil i sitt mående just nu. Nya grupper tar ett tag smälta samman och de provas gränser hos varandra hela tiden. Detta eviga tränande på att försöka acceptera personer för vilka de är och för deras beteenden är påfrestande.

Här kan jag inte välja vilka jag ska vara med utan bor tillsammans med ett gäng missbrukare som alla har olika bakgrunder och olika personligheter. Här sätts tålamod och acceptans på prov, jag är ju tvungen att bo tillsammans med dem och umgås med dem varje dag. Det verkar dock som jag tar det hårdast av de som sitter här, jag blir helt slut. Jag tror det bror på att jag känner igen så mycket beteenden som jag också hade när jag kom hit. Tillexempel sökandet av bekräftelse och uppmärksamhet, blir sjukt irriterad på det och vill bara skrika. Kanske är det bra att jag känner som jag gör, bevis på att jag kommit en bit i behandlingen?

Förresten jag håller på att skriva ett litet dokument som jag ska ha när jag kommer härifrån, ja det är inte länge kvar nu... Tanken är att jag ska ha det här och kunna titta på när jag kommit ut för att påminna mig själv om hur det varit. Kommer även skriva strategier om hur att hålla sig drogfri och andra användbara saker jag kan komma att behöva. Första sidan i dokumentet heter ”En vanlig dag på droger” där har jag skrivit hur en vanlig dag på droger såg ut. Detta avsnitt är för att påminna mig om hur det varit när jag missbrukade. Tänkte lägga upp hela dokumentet när det är klart men tar en stund att skriva så ni får ha tålamod.

Börjar om..

Varför försvann bloggen helt plötsligt?

Jag var tvungen när bloggen blev ett stress moment för mig, egentligen inte bloggen i sig utan bekräftelsen som följde med. När jag började blogga så mådde jag inte alls bra och behövde verkligen stöd utifrån eller bekräftelsen att det jag gjorde var bra. Detta eskalerade ganska mycket för mig och när jag bloggat ett tag så blev det viktigare och viktigare att statistiken hela tiden gick upp. Hela tiden ett sökande av mer bekräftelse.

Samtidigt klarade jag inte av att vara helt ärlig i allt jag skrev och gentemot mig själv var detta sjukt jobbigt. Jag rökte Spice här på behandlingshemmet någon vecka innan jag stängde bloggen och ville inte berätta för personalen då jag inte orkade med några konsekvenser just då. Nu berättade jag för personalen ett par veckor senare och tog ändå de konsekvenser som blev.

Dock har det kommit mycket positivt genom att stänga bloggen, jag har gått in för behandlingen på ett helt nytt sätt eller jag har gått in genom mig själv och hittat tillbaka mycket självförtroende. Jag har tränat både självkänsla och självförtroende genom att inte har någon blogg. Nu söker jag inte bekräftelse lika mycket utifrån utan har någonstans hittat det i mig själv och kan känna ärligt att det jag gör är bra.

Jag har även blivit mycket mindre svart/vit i allt jag gör utan tar livet lättare nu på nått sätt. Är inte alls lika manisk och kan känna hur skönt det bara är att ta det lugnt.

Tänkte berätta en massa saker men…. har annat för mig ^^