När jag kom hit

När jag kom hit var jag ganska sliten. Efter en tung sommar där droger var det ända som hade cirkulerat kring mig hade det tärt på både kropp och själ. Jag hade en hel sommar flytt och skjutit på de problem jag hade, inte en sekund hade jag satt mig ner och funderat över livet. Hela tiden hittat nått som fick mig att tänka på annat, även om det var tomt med pengar så hade jag på nått sätt ändå lyckades vara påverkad hela tiden. De problem och känslor jag skaffat mig under en längre tid fick vänta ännu ett par månader. I början av sommaren tog det slut med min stora kärlek och att känna på de känslor där och då vägrade jag. Inte ens uppvaknade på polisstationer fick mig att fundera.

Första månaden här gjorde jag allt för att passa in och när drogerna var borta var jag tvungen att hitta andra saker som jag kunde fly i. Jag sökte väldigt mycket bekräftelse i allt jag gjorde, det viktigaste för mig blev någonstans att personalen skulle gilla mig. Jag klev upp typ en timme tidigare än de andra för att sitta med personalen och visa mig duktig. Allting jag gjorde, om det så var städa eller stegarbete så försökte jag göra det bättre än alla andra. Jag började styra och förändra saker i gruppen, personalen och hemmet för att slippa lägga fokus på mig själv. Det här med bekräftelsen fick jag ganska tidigt börja jobba med.

Jag svängde i humöret mycket, och känslorna var väldigt starka. Antingen var jag jätte glad, jätte arg eller jätte ledsen och för mig var det fruktansvärt jobbigt och att alltid skifta humöret, det tog på krafterna. I mina papper står det att jag var en berg och dalbana, oberäknelig, manisk och egoistisk. Nästan direkt jag kom hit tappade jag allt vad självförtroende och självkänsla heter. Jag hade inget ”Jag”, visste verkligen inte vem jag var och vad jag gjorde, var andra till lags för att bli omtyckt och även om jag tog plats så försökte jag göra det på ett sätt så att jag skulle bli omtyckt. Vad jag än började göra gjorde jag det maniskt, blev helt besatt i allt, t.ex. den här bloggen.

Under julhelgen och nyår hände det mycket med mig, jag landade lixom i vart jag var och vad jag gjorde. Speciellt när jag la ifrån mig datorn och telefonen några veckor. Det var ungefär som allt jag hunnit lära mig och tagit till mig la till sig. Ungefär som när man lägger ett pussel, tillslut lägger vissa pusselbitar bara till sig. Jag hittade någon slags balans och började slappna av.

Jag är inte längre lika manisk i vad jag gör, jag har fått tillbaka en del av självförtroendet och framförallt är jag lugn. Känner ett lugn i kroppen. Drogsug existerar knappt längre, visst kan jag känna mig sugen på att försvinna från vardagen en stund men det är verkligen inte som förut. Det är inte bara jag som hörs i gruppen längre, jag börjar ta mindre plats och på nått sätt har jag blivit mer ödmjuk. Allting är inte lika viktigt för mig längre, jag går mer omkring i ett lugn, ett lugn i själen.

Även om jag kommit långt så är den stora utmaningen nu att försöka stanna i det här. Som någon i personalen sa ”Du har nu lagt ut betong grunden, låt den sätta sig riktigt nu innan du börjar bygga på den”.