Ingen rubrik

Efter mötet med socialtjänsten hände det en heldel. Jag skulle få en lägenhet så fort jag pissade negativt, skulle även gå ett haschprogram vilken är en slags vård för personer med cannabismissbruk. Jag fixade vården bra, tog 6 veckor innan jag till slut var negativ men eftersom jag visat framsteg fick jag lägenheten ganska på en gång.

Drogerna vart nästan ett större problem eller iallafall ett farligare problem. Rökte Spice och andra droger som inte syns att man tagit, alltså droger som man blir skev av men ingen vet egentligen hur mycket det skadar. Jag hade ändå kommit ifrån drogerna en del men det problem som var sjukt jobbigt istället var att jag tappade allt socialt.

Eftersom jag betett mig som jag gjort så hade jag tappat många vänner, speciellt sådana personer som inte höll på med droger, sådana personer jag behövde. Jag klarade inte av att vara med de ”vänner” som rökte på eller tog droger. Mitt ända val i det här var att stänga in mig, låsa dörren och spela tv-spel. Den ända som stod kvar vid min sida var flickvännen.

Jag tog beslutet att skippa skolan så länge, visste att ett straff väntade och brottsregistret måste vara tomt om man går en linje med inriktning larm, att börja om en annan linje kändes väldigt jobbigt och framför allt ville jag inte behöva gå om skolan igen. Jag gjorde allt jag kunde göra för att slippa få fängelse, gick på de möten jag hade, pissade negativt, skötte praktiken jag fått och försökte verkligen allt jag kunde visa mig som en bra person. Hela tiden med en ovisshet om vad som egentligen skulle hända. Flera gånger sa jag till min kontaktperson ”Det är inte straffet jag är rädd för, det är hur lång tid det kommer ta innan jag får det”

9 månader senare kommer domen.

Vilket skulle innebära fortsatt pink prov en gång i veckan, träffa en övervakare minst en gång i veckan, inte begå något brott och hålla mig till planen socialen satt ut och slutligen skulle jag betala 6000kr i skadestånd. Jag kom väldigt lindrigt undan på papper men det hade varit ett fruktansvärt jobbigt år. För att slippa hamna hos kronofogen så sålde jag de saker jag ägde för att hinna betala innan det blev en skuld.

Eftersom jag skött mig perfekt på papper så pass lång tid och haft kontakt med sociala och andra myndigheter en tid så började jag bli less på att alltid någon bestämde över mig. Jag kände mig fruktansvärt instäng, kändes som det inte fanns rum för misstag och jag tappade allt vad frihet innebär. Efter ett år i det här så vart det för mycket, tog Benzo med samma polare som jag både rökt och tagit amfetamin med för första gången, det slutade med att jag vaknar upp dagen 700 kr fattigare på kontot men 2 biljetter till Stockholm. Jag ville fly, vi tog våra saker stängde av mobilerna och for iväg. Någon dag senare har vi hamnat i Danmark. Kände för första gången på väldigt länge en frihet från allt. Rökte på ett par dagar där men pengarna tog slut och vi vända hem.

Fortsatte ta droger när jag kom hem. Efter all pressad tid, efter all ångest, efter ovissheten och efter allt skit som hänt så går det ut över flickvännen och jag gör slut. Det blir sommar och nu med en frihet jag inte haft på 3,5 år. Kan säga att det blev ingen bra sommar.

Men hur blev det behandlingshem? Vi fortsätter där snart men jag klarar inte av att skriva mer, fick just avslag på permisson.