På väg någonstans i livet

”På väg någonstans i livet” oerhört fel rubrik men det var så jag kände vid det den här tidpunkten. 

Började om skolan på Umeå praktiska gymnasium och det gick rätt bra. Första terminen hade jag bra närvaro i skolan. På larmlektionerna var jag oftast med. Min dåvarande lärare och jag kom väldigt bra överens, han hjälpte mig med det mesta. Klarade el läran på grund utav hans engagemang och kände att han var en riktigt bra person i mitt liv. Precis en sådan person som jag behövt länge. Berättade aldrig om mitt missbruk eller så till honom men innerst inne tror jag han förstod att något inte stod rätt till. Hade ju berättat delar ur mitt förflutna så någon slags ide om hur det var med mig måste det har funnits.

Han fanns där när jag behövde prata och var alltid hård mot mig, precis vad jag behövde. Han ställde upp och var väldigt mån om hur det gick för mig. Fixade praktik platser och allt möjligt, den här mannen arbetar på larmfirma som jag snart fick praktik plats på. Helt perfekt praktik plats! Lärde mig något nytt varje dag. Aldrig vågade jag visa mig onykter på något sätt inför honom. Inte med den tillit  fått. En annan kille som arbetade där var helt klockrent och när jag var på firman så ville jag alltid vara med på hans jobb och lära mig allt han kunde. Han blev min förebild.

En sådan där kille som inte vill vara någon speciell utan bara sig själv. En sådan där kille som njuter av livet och vill hela tiden lära sig något nytt, dykare certifikat, jakt examen, strids vagnsförare, cctv-tekniker, nätverkstekniker är bara ett urval av de saker han har hunnit bli innan 30. Den här killen blir senare min övervakare, sjukt glad över det idag! Tack!

Jag fick vara med att lära mig om både larm, kameror och en hel del teknik överhuvudtaget. Fick även körkortet betalat av chefen. Hann bli certifierad för Securitas hemlarm, livet förutom drogerna gick väldigt bra. Trivdes som en fisk i vattnet men såg fortfarande inte drogerna som ett problem och bara fortsatte knarka på. Hur fan kunde jag vara så dum?

Skolan låg lite på sidan men hade ju ändå fått jobb på företaget. Höll väldigt hårt på att inte komma till jobbet påverkad, nu i efterhand så vet jag att Thc är man indirekt påverkad av hela tiden men såg det inte så då. Körkort var helt underbart men var nog inte mogen för det, hände att jag körde påverkad. Kommer ihåg att innan jag tagit kortet så kom jag påverkad till en körlektion till och med.

Varje dag direkt efter jobbet så rökte på, nu var det inte längre för att bli bäng och glad. Kunde inte bli påverkad på ett sådant sätt utan det var bara för att lugna ner mig. Skyndade mig alltid hem och var det någon som ville komma förbi eller träffas så var det direkt efter jobbet eller så fick det bli en annan dag. När jag reflekterade över drogbruket började jag förstå att nått inte riktigt stod rätt till, inte så jag erkände för någon men inuti mig själv började jag förstå.