Im in a flow right now

Fick en väldigt fin kommentar häromdagen, en kvinna vars son sitter på behandlingshem följer min blogg. Det var precis en av anledningarna jag startade den här bloggen, för att visa mer vad som händer med mig och andra som sitter på behandlingshem. Nej jag kan inte säga att det jag upplever och hur jag utvecklas är någonting som alla är med om men det finns nog en del som stämmer in på många som sitter på behandlingshem. Tänkte ägna det här inlägget åt de första dagarna på behandlingshemmet.

När jag satt mig i bilen på väg hit första gången kände jag mig väldigt nervös, eller rädd kanske är mer rätta känslan. Hela kroppen kändes som en skumgummi påse och jag var väldigt skakig i rösten när jag försökte säga nått. När vi väl kommer fram så sitter det två killar ute och röker, direkt börjar vi prata om hur allting var här, redan första dagen hade jag koll på vilka regler som gällde och vilken personal som hade vilken roll. Egentligen så var det inte så bra då jag redan byggt upp en bild av vissa i personal innan jag ens hunnit träffa dem. Denna bild har jag fått ändra med tiden då det inte alls stämde in med vissa.

Det var i alla fall sol när jag kom hit, vi sitter i solen en stund och pratar. Efter ett tag i solen så går vi runt och de visar mig stället. Visar vilket rum jag ska ha och jag får även träffa de andra som bor här. Jag tyckte inte alls om rummet jag fick, för litet kände jag men la inte så stor vikt vid det, hade ändå bara tänkt vara här några månader. Jag var inte alls hungrig och middagen hoppade jag över. Det var måndag när jag kom hit och veckopersonalen hade precis hoppat på, så inte förens veckan därpå fick jag träffa alla som jobbar här.

När jag väl hade kommit hit kände jag mig ganska less, det blev många nya intryck och det var inte förens efter ett par dagar jag förstod att det här faktiskt var på riktigt. Jag var alltså på behandlingshem. Bara tanken var väldigt svår att placera, jag ville nog inte känna på det riktigt och lät tanken sväva över andra saker istället. Första dagarna gick ganska bra, drogsuget var helt overkligt. Ville verkligen fly från vad som skulle vänta mig, för varje dag som gick så blev det nya lärdomar om mig själv, saker som jag inte alls gillade. Ett par dagar in i behandlingen så säger en i personalen till mig riktigt hårt inför gruppen att jag har problem, problem med nästan ett maniskt begär efter bekräftelse. Min värld rasade samman totalt, först tar de drogerna från mig, sen andra sätt jag flyr från vad jag känner. Okej att de tog drogerna, de förstod jag men jag hade gömt mig bakom ett bekräftelse begär för att slippa lägga energi på vad jag känner och nu tog de det ifrån mig också. Eller tog ifrån mig gjorde de inte men att ”avslöja” inför gruppen gjorde att jag automatisk var tvungen att tänka på att inte söka bekräftelse. Är det nått i behandlingen jag kommer ihåg extra mycket så är de just när personalen säger till mig detta.

Eftersom jag använt droger så pass länge bara för att kunna somna på kvällen så var det min största rädsla. Jag trodde verkligen inte att jag kunde somna utan droger i kroppen, helt inställd på detta så jag säger till personalen att jag behöver sömntabletter. De skrattar i princip åt mig och säger att det löser sig ska du se. 2 veckor efter jag kom hit så somnade jag nästan direkt jag gått och lagt mig, helt underbart att slippa ligga vaken på nätterna och fundera över meningslösa saker så som inlägget under.

Hittade ett dagboksinlägg jag skrev 5 dagar efter jag kom hit som jag tyckte var ganska intressant. 2 september 2011 klockan 23.40

”Sådär varit här i 5 dagar nu och jag börjar komma in i fler och fler rutiner, borsta tänderna, tvättar ansiktet, tränar och framförallt kliver upp på morgonen :)

Trivs jätte bra här personalen är helt underbar. Tobbe som jobbat nu från i onsdags är klockren! Riktigt skön snubbe :) 

Idag har vi varit på Na möte och grymt vad det verkar bra, vilken motivation att vara drogfri asså. Tog faktisk steget att snacka i gruppen idag kände verkligen att jag behövde säga nått, höll på att bryta ihop det vart alldels för jobbigt.

 Vi har också varit och spela badminton, bastat och käka kebab. Blir fort många mil i bil, 14 mil dit! Idag har jag sån där super dag då jag verkligen känner att vad fan ska man med droger till. Tobbe har även berättat alla stegen för mig (12stegsprogrammet) och helt ärligt verkar de va ett jätte bra program :)

Skönt att jag kunde somna igår, tvingade mig upp för att skriva att jag var trött ;)

Grymt jobbigt det här med att vara utan tjej, saknar närhet hela tiden asså, jaja orkar inte babbla om en massa tråkigt och jobbiga grejer. Faller ner i såna där svackor hela tiden, väldigt ojämnt hur jag mår. Varannan timme är det bra eller dåligt! Tänker en heldel på droger!

Imorgon blir det åka Zipline i Åre och det känns riktigt fett :) ***** är i Umeå så han missar de, även **** och ****** är på permis.

Har ännu inte kommit på någon tatuerings ide men jag vet att jag vill att de ska stå failure is not an option men först och främst måste jag bevisa de för mig själv.

Är inte super trött men jag gick och la mig nu ändå, tur de för nu hann jag skriva en hel massa. Hörs i morgon :)”

Zipline i Åre var ganska kul, här är en bild från första hopp tornet.