Här bor jag idag

I en by utanför Sollefteå ligger ett litet behandlingshem för 8 personer, de har väldigt bra personal som kan följa dig genom de 12 stegen men är framförallt inriktad på kognitiv beteende terapi. Alla i personalen är utbildad för behandlingar men de flesta har även kompetens inom andra områden såsom ekonomi, massage, musik, svets, kallkök/varmkök till och med en tränare för motorcross. Huset de sover i har tio rum och kök, finns även möjlighet att duscha i de tre toaletterna som finns. När du kommit en bit in i behandlingen kan du få flytta till ett hus som ligger i byn detta hus är till för att du ska lära dig laga mat, städa, och följa rutiner, klara dig själv helt enkelt.

För att ungdomarna som bor här ska ha möjlighet att utvecklas inom det intresse den har så finns det redskap för det mesta. Gillar du att skruva så finns det ett stort garage med alla verktyg du behöver, här skruvas de i skotrarna och crossarna som körs i princip varje dag. Är du mer för musik har de byggt en studio med de flesta instrument, trummor är dock nått som saknas men det finns möjligheter att införskaffa. Är du mer av en nörd kan du spela dig less, alla konsoler på marknaden med så mycket spel att de behöver ett eget förråd. Har du alltid drömt om den där perfekta kroppen så har du kommit rätt då gymmet är fullt utrustad med allt du kan tänkas behöva för att få den där surfkroppen du drömt om. Gillar du att hålla på med andra kreativa saker så som bild finns det systemkameror och dyra bildredigeringsprogram.

Lunch och middag serveras på samma tid varje dag där det tillagas av en personal som är speciellt tillsatt just för mat och övrig hushållning. Frukost/kvällsfika med massor av pålägg och saknas det nått så säg bara till så löser det sig. När du kommer hit så tillkommer ett klädbidrag på ett par tusen så du kan köpa kläder, du behöver alltså inte slösa din veckopeng på det. Behandlingshemmet ligger som sagt ett par mil utanför samhället men ska du handla cigg eller något annat onyttigt så åker de ner till affären flera gånger i veckan

Det här behandlingshemmet finns inte för att tjäna pengar utan för ungdomar ska få en värdig chans att klara sig genomlivet med goda förutsättningar.

Kändes jätte skumt att skriva det här och var tvungen att gå ut till personalen och tacka för att jag fick komma hit. Skäms för att säga till folk hur bra jag har det här, det känns på nått sätt som jag inte är värd allt det här. Jag uppskattar det här stället mer än de flesta som sitter här, bara grejen att ha tillgång till ett fullsatt kylskåp är något nytt för mig. Personalen kör oss till crossbanorna och låter oss köra hur länge vi vill även om de bara sitter och tittar på så är det något som mina föräldrar aldrig har gjort. Gladgladgladgladglad att jag fick komma till just det här stället, det känns verkligen inte värt att ta droger när man ser hur roligt man kan ha utan dem.

Det är klart vi inte bara har roligt här utan det är mycket möten och andra uppgifter som ska göras och när man kommit ur ett missbruk är det mycket saker man behöver jobba med. Det har varit många tunga dagar då ångesten varit riktig jobbig, första veckorna här var som ett långt drogsug och det ända som egentligen gick genomhuvudet var droger i alla former.

Känns som om jag sitter och tror att jag är drogfri, flera gånger märker även hur jag skriver som om jag varit drog fri ett längre tag men sanning är inte sådan. Det har bara gått två månader men ändå har jag hunnit komma så här långt i mig själv. Bloggen hjälper mig väldigt mycket när jag lättare får ut mina tankar i text än på andra sätt. Det som också blir med allt detta skrivande utåt åt folk är att jag får ett helt annat ansvar mot mig själv. Jag kan inte fara och ta droger nu, jag menar hur skulle det se ut? Jag skulle aldrig vilja visa mig onykter idag, speciellt inte för dig som har följt mig här, skulle skämmas så fruktansvärt.

Jag försöker skriva så mycket jag kan men det har varit några dagar här då jag tänkt om jag ska sluta skriva eller fortsätta. Jag kommer fortsätta skriva så mycket jag kan men ibland kan det bli någon dag då det helt enkelt inte går, jag får inte fram det jag vill säga eller rättare sagt jag får inte fram någonting alls. 

Sårat

”Sårat många har du gjort men är det någon som du tycker du svikit och sårat mest av dina kompisar eller vuxna i din närhet?
Känns det som att de som betyder mycket för dig finns kvar trots det du gjort mot dem?”

Jag är så fruktansvärt ledsen att det har blivit såhär med mitt liv, jag har aldrig menat att såra någon utan det har kommit med min drogpersonlighet. Jag är egentligen är en bra kille som verkligen inte vill såra någon och hur det har blivit såhär ändå har jag svårt att svara på.

Hur jag bara kunnat skita i personer i min omgivning, hur jag har varit så fruktansvärt egoistisk är svårt att föreställa sig. Allt har handlat om mig och hur jag har det, bara jag haft det bra så har det runtomkring mig varit skit samma.

Jag kan inte säga att det är några speciella som jag svikit mest, jag menar alla har olika känslor och alla tar åt sig på olika sett. Om jag kanske ringt en kompis tokbäng så har den personen tagit åt sig på ett sätt medan om jag inte hjälp mamma måla om har hon tagit det på sitt sätt.

Vill försöka svara på frågan ändå och jag kan säga att det finns vissa personer i min omgivning som jag borde ha behandlat på ett helt annan sätt. Först och främst mitt ex, jag skäms så otroligt mycket på att ens tänka på hur jag behandlat henne, ingen människa är värd att behandlas på det sätt jag behandlat henne och jag har fruktansvärt mycket ångest för det här fortfarande. Har inte pratat med henne speciellt mycket än idag hur jag känner inför det men det är så svårt att förklara för henne hur jag ser på allting när jag själv inte riktigt vet. Hon är en av de jag känner jag har sårat mest.

Två vänner har jag svikit väldigt mycket också, en av dessa har jag känt i många år och både han och hans familj har ställt upp så fruktansvärt mycket för mig, att jag gjort som jag gjort mot honom är helt oförlåtligt. Han har ställt upp i vått och torrt, hans föräldrar har låtit mig följa med på både semestrar och allt möjligt. Hans lillasyster är en super fin tjej och det känns som jag aldrig ens har uppskattat det tillräckligt. Du vet vem jag pratar om och jag önskar det finns något sätt i världen jag kan förlåta dig på! Jag behöver både dig och din familj kvar i mitt liv, ni betyder så väldigt mycket för mig! Jag brukar kunna formulera mig men när jag försöker skriva det här får jag börja om och börja om. Tack med hela mitt hjärta för allt, snälla låt oss gå vidare.

Den andra killen jag pratar om fanns där när jag behövde någon som allra mest, missade i historian en del men faktiskt är det så att jag flyttade inte in till Umeå på en gång utan jag bodde hos den här killen nästan hela sommaren, vi gjorde allt tillsammans. En så sjukt bra kille som till och med sa till mig första gången jag rökt på ”Du kommer fastna i den där skiten, lägg ner” varvid jag svarade ”Nejnej inte jag” du hade rätt! Förlåt att det blev såhär. Önskar man kunde dra tillbaka tiden när vi höll på som mest med allt vi gjorde men tyvärr är det inte så lätt. Jag hoppas vi kan bli så bra vänner som vi än gång var! Tack för allt och hälsa din mamma att hon är nog den bästa mamman man kan ha.

Känner nu när jag skriver att det finns fler jag skulle vilja skriva om men det är så svårt och risken att jag missar någon betydelsefull är stor. Frågan innehöll också en annan del då du undrade om jag tror de finns kvar för mig. Jag tror att även om relation med någon har brustit på några ställen så kan den bara bli starkare. Det är klart det kommer ta tid men när man väl är där tror jag den absolut blir starkare än förut. De finns kvar för mig även om de inte känner likadant, jag måste bara visa hur mycket jag skäms för allting jag är nått sätt.

Jag blir ledsen att du som skrev frågan var anonym, känns som den där frågan inte kommit om det inte är så att jag sårat dig. Känner du att jag har sårat dig så har jag absolut gjort det, jag vill verkligen försöka säga förlåt eller på nått sätt prata med dig, snälla skriv till mig.

Första dagen på avgiftning

23 augusti 2011 19:41

”Avgiftning idag, känns super konstigt vet inte om detta kommer funka, ångesten kryper på mer och mer. Benen känns som spagetti, en oerhörd rastlöshet i kroppen.

Visade bara thc och benso i pisset så det lär bli svårt att få ut några sömnisar, så det är alltså nu jag ska börja mitt drogfria liv?

Är fortfarande i cb dimman och skulle vilja skriva hur mycke som helst men allt är så osammanhängande.”

23 augusti 2011 21:35

”Lärt mig spela gubben oah på munspel :) Gubben här va super trevlig, lite dryg dock men hel schysst faktisk. Suttit och snacka lite sex skämt och bara allmänt prat, fett jobbigt att han glömmer allt hela tiden dock.

Kom hit en tjej precis lyckojeveln är ju hur bäng som helst, hann inte riktigt se hur hon såg ut men jag tror hon är typ i min ålder, vi lär ju träffas imorgon. Kanske man till och med får sex på avgiftningen ;)

Hunnit med lite kropps träning ikv med :) jobba hårdare imorgon :)”

23 augusti 2011 23:14

”Det här suger... Ligger och glor på tv, har inte ett skit att göra. Tror det blir mycket psykiskt också när man vet att man är inlåst och inte kan ens gå ut att röka en cigg som man vill. Behöver en hink!”

Första dagen på avgiftningen gick ganska bra. Det sista jag gjorde innan jag lämnade Umeå var att röka ner mig totalt. Tänkte att det här är nog sista gången jag röker och då ska jag göra det på riktigt. Sov hela vägen på bussresan så jag hann inte fundera så mycket på vad som kommer hända men sista biten åkte jag bil och då var jag rejält nervös.

När jag kommer fram så är vi i en liten by och själva stället jag ska var på heter Renkronan. När vi kommer in i huset så får jag varken ta en cigarett innan eller någonting utan direkt in till vänster. In i ett litet rum där jag måste klä av mig och byta kläder till deras. Ett par mjukis byxor och en gul tshirt får jag, även ett par stöd sockar (riktigt sköna). Gjorde ett pissprov och sedan förde de in mig på en avdelning till vänster. Kommer ihåg hur de efter mig stänger dörren och jag hör ett klickljud, en rysning gick genom kroppen. Jag gillar inte alls att vara inlåst, och kände mig direkt fruktansvärt instängd.

Kollade upp i hörnet på datorn nu och ser att det är två månader sedan jag lämnade Umeå idag. Att dessa två månader har förändrat mitt liv så mycket hade jag aldrig kunnat tänka mig då och vad fort det har gått. Jag sa till en i personalen att jag känner mig typ redo för världen igen i veckan, han bara skrattade åt mig och sa ”Du har mycket kvar unge man”. Ibland har jag svårt att se vad det skulle kunna vara men efter 3 års missbruk och ännu 19 år ohälsosamt liv så förstår jag också att rom inte byggdes på en dag.

Svaren

”Vad har du för planer på att göra när du kommer ut från hemmet?

Tänkte på jobb, bostad, studier osv.!”

Min vision är att flytta till östersund och läsa klart gymnasiet där men eventuellt blir det att jobba ett tag och resa någonstans. Jag har aldrig varit utomlands så det är någonting jag skulle vilja göra. Varför jag inte kommer flytta till Umeå igen är rädslan att falla tillbaka i nått dumt spår.

”Hur kände du dig när poliserna än en gång väckte dig inne i fyllecellen och vad exakt var det som fick dig att ta beslutet om att åka på behandlingshem? Tankar, känslor osv.”

Tack till en väldigt bra fråga, sista delarna av historian har blivit lite sådär och jag har bara stressat mig igenom dem för att slippa känna på det.

Jag hade väldigt mycket droger i kroppen även när de släppte mig, de hade hittat mig nästan precis utanför polisstationen man kan tänka att det kanske var ett rop på hjälp. Kommer inte ihåg någonting av att jag blivit intagen och när man läser förhöret de haft med mig var jag väldigt osammanhängande och framförallt dum. När de väcker mig förstår jag inte så mycket och kommer ihåg ännu mindre men känslan jag hade var en typ av rädsla, en rädsla för mig själv. Tänk om jag somnat någon annanstans och inte vaknat överhuvudtaget. En överdos låg nära och jag förstod att något måste hända. Tänkte inte igenom mitt beslut så mycket utan försöker bara fokusera på att ta mig hem, tar mig dock inte hem utan far och tar mer droger. När jag nu sitter och funderar på vad som hände de senaste veckorna hemma ser jag hur både mycket droger jag hade i kroppen och vilken fruktansvärd ångest jag måste ha haft. Även om jag tar beslutet inne i cellen så förstod jag långt tidigare att det kommer sluta på behandlingshem.

Skriver dagbok redan första natten jag kommer fram och då börjar en del känslor komma fram men jag tror att om jag inte hade varit onykter en så pass lång tid jag varit innan det här hade jag nog aldrig tagit beslutet att fara. Oavsett om jag tagit mycket droger i sommar så har jag absolut behövt det här ändå, med tanke på min barndom och annan historia var behandlingshem oundvikligt.

”Vilka drömmar hade du när du var liten?”

Varför det här inlägget kommer så pass sent som det gör är just på grund utav den här frågan, Suttit ikväll och funderat på vad har jag haft för drömmar egentligen.

Frågan slutar inte gnaga i mig och det är inte första gången den här frågan kommer upp i mig. När vi lämnar Danmark i somras så satt jag mig ner och funderade på vilka mål jag hade. Helt tomt, kom inte på någonting men jag bestämmer mig för att skriva ner ett par stycken så jag hade nått iallafall.

·      Eget företag

·      Renovera en båt

·      Jobba utomland

·      Ren från cannabis 100 dagar

Ett av målen når jag snart men tyvärr kan jag inte svara på vad jag drömde om som liten, kanske därför det gick som det gick.  

Ursäkta att jag inte svarar på sista frågan men jag tänker inte svara på det i den här bloggen. Vill du veta något skicka ett mejl eller skriv till mig på facebook. Rob911120@gmail.com

Behandlingshem

Efter Danmarks resa blev det ett möte med övervakningsnämnden, ville inte få några ytterligare straff så jag säger att jag ska fara på behandlingshem. Hade inte riktigt bestämt mig men det lät ju säkert bra i deras öron.

Drar till Åsele och super mig redlös. Vaknar upp när några poliser väcker mig och säger ”Nu är det fullt här inne så du får gå ut!” förstår ingenting men jag vaknar till lite och får fram orden ”vart är jag?” tydligen så hade jag inte tagit mig ner till stora scenen i år heller. Jag går från stationen med en före detta vit tröja som hade blivit röd efter all vin jag fått på mig, hittar tillslut en gammal bil som jag får sova i ett par timmar innan solen går upp.

Några veckor senare är det motorveckan i Lycksele och jag är fortfarande full sedan Åsele, hade bara fortsatt supa varje dag där emellan Denna gång ingen fyllecell men de hade letat efter mig när jag hade varit på campingen och stulit mat. Kommer ihåg hur en av mina vänner frågar ”Vad är det här för drog?” visar mig två tabbletter och jag kollar fort på internet vad det är. Tydligen kunde man bli lite flummig på dem men det var inget att rekommendera som rusdrog. Sket i vilket och kastar i mig båda två innan bussresan hem. Värsta bussresan i hela mitt liv! Helt uttorkad i bussen utan vatten med fruktansvärda magsmärtor. Direkt bussen anländer i Umeå tar jag mig in på toaletten och börjar spy, ligger säkert en timme där inne innan det slutar. Tror inte jag tålde de där tabbletterna

Lägenheten tog socialen av mig då jag inte kunde visa mig negativ på pink proven. De slutade även ge mig pengar. Flyttade in hos en polare och hade inte krona att ge honom i matpengar men han var riktigt snäll och hjälpte mig hela sommaren med både mat och bostad. Sista helgen hemma är jag totalt dum i huvudet. Stal bilen av honom, jag var riktigt sjuk de sista veckorna hemma men det här tog priset. Förstår om du inte kan förlåta mig bara sådär men jag ska verkligen försöka gottgöra dig på nått sätt. Förlåt och jag är verkligen super ledsen att det blev såhär!

Samma helg kör jag både Lsd, Benzo och opiater. En av kvällarna kör jag massor med Subutex och vaknar ännu en gång av att poliser väcker mig i en fyllecell. Det är här jag tar beslutet att fara på behandling.

På måndagen går jag till socialkontoret, samma dag far jag. Får inte komma på behandlingshemmet på en gång utan måste först sitta en vecka inlåst på en avgiftning.

Jag har fört dagbok nästan varje dag sedan dess och ska börja gå igenom den med er så snart som möjligt men för att inte bara avsluta historian hur som helst tänkte jag tillägna nästa inlägg till frågor så är något du undrar över som har hänt så fråga nu. Har säkert missat en del men det är svårt att komma ihåg allt så om det är något du undrar över i min historia så har du nu chansen!

FRÅGAFRÅGAFRÅGAFRÅGA

FRÅGAFRÅGAFRÅGAFRÅGA

FRÅGA

FRÅGA

FRÅGA

FRÅGAFRÅGAFRÅGA

FRÅGAFRÅGAFRÅGA

FRÅGA

FRÅGA

FRÅGA

FRÅGA

FRÅGA

FRÅGA

FRÅGA

Ingen rubrik

Efter mötet med socialtjänsten hände det en heldel. Jag skulle få en lägenhet så fort jag pissade negativt, skulle även gå ett haschprogram vilken är en slags vård för personer med cannabismissbruk. Jag fixade vården bra, tog 6 veckor innan jag till slut var negativ men eftersom jag visat framsteg fick jag lägenheten ganska på en gång.

Drogerna vart nästan ett större problem eller iallafall ett farligare problem. Rökte Spice och andra droger som inte syns att man tagit, alltså droger som man blir skev av men ingen vet egentligen hur mycket det skadar. Jag hade ändå kommit ifrån drogerna en del men det problem som var sjukt jobbigt istället var att jag tappade allt socialt.

Eftersom jag betett mig som jag gjort så hade jag tappat många vänner, speciellt sådana personer som inte höll på med droger, sådana personer jag behövde. Jag klarade inte av att vara med de ”vänner” som rökte på eller tog droger. Mitt ända val i det här var att stänga in mig, låsa dörren och spela tv-spel. Den ända som stod kvar vid min sida var flickvännen.

Jag tog beslutet att skippa skolan så länge, visste att ett straff väntade och brottsregistret måste vara tomt om man går en linje med inriktning larm, att börja om en annan linje kändes väldigt jobbigt och framför allt ville jag inte behöva gå om skolan igen. Jag gjorde allt jag kunde göra för att slippa få fängelse, gick på de möten jag hade, pissade negativt, skötte praktiken jag fått och försökte verkligen allt jag kunde visa mig som en bra person. Hela tiden med en ovisshet om vad som egentligen skulle hända. Flera gånger sa jag till min kontaktperson ”Det är inte straffet jag är rädd för, det är hur lång tid det kommer ta innan jag får det”

9 månader senare kommer domen.

Vilket skulle innebära fortsatt pink prov en gång i veckan, träffa en övervakare minst en gång i veckan, inte begå något brott och hålla mig till planen socialen satt ut och slutligen skulle jag betala 6000kr i skadestånd. Jag kom väldigt lindrigt undan på papper men det hade varit ett fruktansvärt jobbigt år. För att slippa hamna hos kronofogen så sålde jag de saker jag ägde för att hinna betala innan det blev en skuld.

Eftersom jag skött mig perfekt på papper så pass lång tid och haft kontakt med sociala och andra myndigheter en tid så började jag bli less på att alltid någon bestämde över mig. Jag kände mig fruktansvärt instäng, kändes som det inte fanns rum för misstag och jag tappade allt vad frihet innebär. Efter ett år i det här så vart det för mycket, tog Benzo med samma polare som jag både rökt och tagit amfetamin med för första gången, det slutade med att jag vaknar upp dagen 700 kr fattigare på kontot men 2 biljetter till Stockholm. Jag ville fly, vi tog våra saker stängde av mobilerna och for iväg. Någon dag senare har vi hamnat i Danmark. Kände för första gången på väldigt länge en frihet från allt. Rökte på ett par dagar där men pengarna tog slut och vi vända hem.

Fortsatte ta droger när jag kom hem. Efter all pressad tid, efter all ångest, efter ovissheten och efter allt skit som hänt så går det ut över flickvännen och jag gör slut. Det blir sommar och nu med en frihet jag inte haft på 3,5 år. Kan säga att det blev ingen bra sommar.

Men hur blev det behandlingshem? Vi fortsätter där snart men jag klarar inte av att skriva mer, fick just avslag på permisson.

Tappade körkortet, jobbet och lägenheten

Varför de höll mig kvar under resterande del av natten var för att hinna gå igenom lägenheten, bilen och kolla av så allting stämde. Glömde berätta det men samtidigt som jag fått jobbet så skaffade jag en egen lägenhet, hade egentligen bara hunnit flyttat in sakerna.

De släppte mig tillslut och jag började sakta röra mig hemåt. Många tankar gick genom huvudet. Var i en helt annan värld, gick rakt ut i vägen och höll på bli överkörd men var inte speciellt brydd, fortsatte bara gå. Livet kändes konstigt nu, hur skulle det bli med jobbet? Kommer jag åka in i fängelse?  Hur ska jag förklara för alla att det inte var meningen? Vad har jag gjort egentligen?

Efter ett par kilometer så var jag hemma hos flickvännen, vägen dit hade tagit ofantligt lång tid men det kändes skönt att låsa upp dörren. Sökte igenom hela lägenheten efter någonting att röka. Visste att jag gömt nått någonstans. Hittade tillslut en bit och meckade upp en holk. Hela dagen var som ett långt självmord. Ingeting hände men jag visste att allt skulle förändras.

Gick inte till skolan dagen efter häller utan hade istället köpt en bit röka till. Jag har aldrig varit bra på att känna efter, eller egentligen har jag alltid stängt av känslor. Har alltid gjort för ont för att känna och helt ärligt tror jag det var bäst så i det här sammanhanget.

Dagen blev till kväll, ännu fler timmar av cirkulerande tankar blev till natt och slutligen tittade äntligen solen över hustaken. Jag kände att nått måste göras, fixar inte att bara gå hemma. Skolan hade börjat för terminen, hade redan över 80 % frånvaro och tänkte att kanske man borde ta tag i det där. Klädde på mig, borstade tänderna, fixade håret och slutligen la jag tillbaka körkortet i plånboken. Det var sista gången jag rörde vid det.

Kör ut från parkeringen, ut på vägen och för att ta en snabbare väg tar jag av ut på e12an. Kommer till rondellen i höjd med polishuset och ser hur en polisbil plötslig väljer ny väg och kör efter mig. Ligger efter mig i ett par kilometer men jag forsätter bara köra vägen jag tänkt. Svänger av till Umedalen och precis innan en korsning slår de på sirenerna. Skylten jag stannar jämsmed står det Glädjensgränd på.

De tar in mig på pissprov och har ett förhör med mig. ”kände igen bilen efter husrannsakan här om dagen” tryter den ena polisen ur sig. Efter jag haft förhör, pissprov och blodprov så sitter och väntar på att någon ska fixa ett papper. Får jag igen mina grejer mobilen, nycklar, verktygen som var i arbetsbyxorna och även plånboken. Innehöll inget körkort längre, men Securitas legitimationen var kvar.

Eftersom man inte får ha begått några brott i den där branschen så förstod jag att jobbet ryker nu också. Bröt av kortet och slängde det i soptunnan framför polisen med en spydig kommentar ”Snyggt jobbat! nu har du gjort ett bra jobb, jag längtar tills min tur att förstöra ditt liv, för det ska jag. Det är ett löfte”

Poliserna får ryck och drar mig ut därifrån. Vägen därifrån den här gången var inte alls lika jobbig. Livet var ändå åt helevete så nu var det bara tankar på hur jag skulle fixa några droger tills kvällen. Slut på pengar men när jag suttit och tänkt ett tag kom jag på att det fanns Spice i bilen. Bilen stod kvar på Umedalen och jag tar bussen dit på en gång. Efter lite letande hittar jag tillslut igen det, poliserna hade missat att söka under en av bilmattorna.

Hela den veckan var en lång onykterhet med alla droger man kan komma över i Umeå. Kommer inte ihåg vart eller vad jag gjort men ångest hade jag iallafall inte haft. Måndagen efter ringer jag chefen och ber om ett möte. Har mötet samma dag och efter jag berättat hela histrionen får jag sparken. På väg från mötet ringer mobilen, det är hyresvärden som skriker och gapar om hur någon brutit upp alla förråd. Det var polisen som sökte mina grejer under husrannsakan och eftersom jag hade så pass lite saker i lägenheten kollar de igenom alla förråd. Hyresvärden ville att jag skulle hämtar mina saker samma dag och då han skjutit på att skriva kontraktet så jag kunde inte göra nått än att flytta ut.

Utan pengar, utan bostad, utan jobb och kanske väntade till och med ett fängelsestraff knarkar jag som inte aldrig förut. Det var nu jag verkligen levde upp till ”droger är inte roligt om man inte blandar dem”. Socialtjänsten hörde av sig och ville träffa mig och vi bokar in en träff. Det här funkar inte, livet måste förändras tänker jag hela vägen till mötet.

Kvällen som förändrade mitt liv

Som sagt var Lsd lite av en favorit och inte alls speciellt lätt att få tag på. Umeå är egentligen en skitstad om man drogar, citerar en vän ”Norrland är som en ond cirkel, för dyrt att knarka men för tråkigt att vara nykter”. Jag skulle i alla fall försöka fixa Benzo till helgen, ringde som vanligt runt mina drogvänner för att se om någon hade.

Benzo gick inte att lösa men tydligen skulle det komma in några ”dubbeldoppade Shiva lappar” (Lsd), hade inga pengar men skulle få ta lapparna bara jag lovade att betala några dagar senare. Lovade dyrt och hedligt att jag skulle betala och hämtade de små lapparna på en gång. Träffade upp killen och jag kommer tydligt ihåg vad han sa till mig ”Ta det lugnt och gör för helvete inge dumt nu!”

Det var fredag när jag köpte lapparna men tog dem inte då, väntade tills lördagsnatt av någon skum anledning. Antagligen var det någon fest eller nått bra röka som kommit in. Flickan jag var tillsammans med gillade inte droger men accepterade mitt bruk och hur jag än försökte övertala henne att prova gick det inte. Hon var helt emot iden och sa till mig, ”Gör som du vill, jag kan dricka någon cider” aja tänkte jag och lade två stycken bitar som inte är större än ¼ frimärke under tungan. Efter någon timme när dessa börjat verka så blev det väldigt mysig och la mig ner i sängen med tjejen, där låg vi ett tag innan det blev avklätt och allt vad det innebär.

Färger, känslor, beröring var nu på en helt annan nivå och när allt var som allra finast så ringer plötsligt tjejen mobil, jag hinner lyfta upp telefonen innan hon tar den och ser att en gammal klasskompis till henne ringer. Det var länge sen dom pratade och hon svarar mest bara för att säga att hon skulle ringa upp någon annan dag. Innan de lagt på har killen som ringer hunnit säga rätt mycket. Kommer inte ihåg exakt vad som sades men något i stil med att hon borde göra slut med mig, jag är ingen bra kille, bara tar droger och att hon är värd något mycket bättre än mig.

Har ingen aning om vad som händer med mig men helt galen blir jag, ringer upp och skriker, säger några riktigt dumma saker och får svar i stil med att jag är fjant som ändå inte kan göra nått. Vid det här laget var jag så arg så jag inte visste vart jag skulle ta vägen, går in i köket och letar upp den största kökskniven jag kunde hitta. Min ända tanke var att nu jävlar ska jag skrämma skiten ur honom. Har alltid varit Lill killen i alla mina kretsar och är det någon som man jävlas med så är det gärna mig. Idag skulle jag visa motsatsen och visa att man inte jävlas med mig. I mitt huvud kände jag mig så fruktansvärt kränkt, det fanns inte nått annat än att bevisa att jag är ingen liten fjant längre. Inget kunde stoppa mig.

Hade hunnit tagit körkort och bil hade jag hemma så att fara dit skulle inte bli nått problem. Det var dåligt om bensin i bilen men hade en polare efter vägen som kanske kunde hjälpa mig. Bara 15 minuter efter samtalet var jag på väg till Nordmaling. Stannade till i Hönefors för att tanka, efter lite övertalande från min sida och mycket påpekanden om hur dum i huvudet jag var, så fick jag till slut tio liter bensin. Fortfarande lika arg och det ända som egentligen drev mig var hur fruktansvärt ner tryckt jag kände mig. Det gick bra att köra bilen och kommer inte ihåg hur lång tid det tog att ta sig dit men det körde väldigt fort hela vägen.

Kom till slut fram till Nordmaling, ringde killen gång på gång men inget svar. Körde till kyrkoparkeringen som är en mötesplats för alla raggare i byn. Det står två killar som inte riktigt visste vart han var men efter en stund kör en bil förbi och en av killarna säger ”Där är ju bilen de åkte med ikväll”. Kastar mig in i min bil och kör efter, kommer fort i kapp, kör om och blockerar vägen. Öppnar dörren och börjar gå mot bilen, efter jag bara gått några meter mot bilen svänger den av och in på en avtags väg. Biljakt igen men den här gången så får jag köra runt en stund innan jag hittar bilen i en återvändgränd. Går till bilen och direkt jag börjar närma mig hör man hur dörrarna låses. Skriker och frågar vart killen som jag söker är! Personerna som i bilen vägrar svara, de ringer polisen men jag står och skriker länge och till slut får reda på vem han är hos.

Är nu riktigt arg när allt som händer runtomkring bara gör mig mer förbannad.  Vi kommer fram till lägenhetsbyggnaden där hans vän bor och där killen jag söker bör befinna sig, jag klättrar upp till balkongen som ligger på första våningen. Har hunnit börja tänka litegrann och lämnar kniven i bilen. Knackar och ryker i balkongdörren, tillslut öppnar någon i lägenheten och jag ser killen jag sökt ligga där i soffan. Knuffar mig in genom dörren och rör mig till soffan. Slår kanske 10-15 slag i huvudet på honom innan den andra killen bryter mig. Han jag slagit blir ruskigt arg, får tag i mig och tar ett strypgrepp medan han skriker nått om att nu ska du dö din jävel.  Den andra killen lyckas än en gång bryta det hela och jag tar mig helskinnad ut ur lägenheten. När jag hoppat ner ställer jag mig och skriker på honom, många fula ord. Det händer inget så jag rör mig mot bilen, hade nu börjat lugna ner mig en del. Sätter mig i bilen, startar kör fram och vänder

När jag kommer runt hörnet där balkongen är så stannar jag, vevar ner rutan och skriker mer. Killen jag slog hoppar ut och ner från balkongen. Jag öppnar bildörren många arga och otrevliga ord byts. Han står efter en stund med ryggen mot bakdörren och jag ber han att flytta på sig, det som nu händer går väldigt fort. Han flyttar sig inte och säger nått i stil med ”Vad ska du göra åt det?” jag säger lugnt igen ”Flytta dig från min bil säger jag” till svar får jag ”Vad ska du göra åt saken din lilla skit” jag brister totalt, tar kniven jag har mellan sätena och hugger mot bakdörren. Inte för att träffa utan för att göra han rädd men på nått sätt träffar jag ganska mitt över armen på honom. Förstår inte förens ett par sekunder senare vad som hänt och får panik.

Ber om och om för förlåtelse och frågar om jag får skjutsa in han till akuten. Får en ångestattack när jag förstår vad jag gjort. Försöker på alla sätt att säga förlåt men vet inte hur eller vad jag ska göra egentligen. Han ber oss bara fara därifrån, som jag uppfattade det förstod han att det inte var med mening och vi skulle inte göra en polis sak av det men ångesten kröp på mer och mer. Jag blir helt förstörd inombords, tankarna bara snurrar i huvudet och jag ringer flera gången för att be om ursäkt. Efter en lång bilväg hem är jag helt slut i skallen. Gråten ligger i halsgropen hela tiden och jag är väldigt nära på att bryta ihop.

När vi kommer hem är det första jag gör att ta mig ett par holkar men det är inget som hjälper mot den här ångesten.  Går omkring i lägenheten en stund och tillslut blir det för mycket för mig. Jag klarade inte av det. Tar upp telefonen och ringer 112.

”Hejsan, jag har knivmisshandlat en kille i Nordmaling, skulle någon polis kunna hämta upp mig?”

Jag möter dem på ok Haga och de griper mig inte för misshandeln utan plockar upp en ficklampa och lyser mig i ögonen, frågar om droger och tar sedan in mig för ringa narkotika brott inte förens jag är på stationen binder dem mig för misshandeln. Detta visar sig senare innebära att det inte finns i några papper att jag anmält mig själv.

Lapparna börjar avta och när de sätter mig fyllecellen så blir det en till ångest/panikattack denna gång mycket värre, jag känner hur rummet blir större hela tiden, golvet försvinner och jag är blir till en väldigt liten mänska i cellen. Får sitta 8 timmar innan de till slut ger mig ett förhör. Under dessa timmar har jag på alla möjliga sätt försökt tagit livet av mig. Jag började förstå att ett fängelsestraff kunde vänta mig!


http://intressant.se/intressant

Ursäkta

Vi är på väg till sundsvall. Har legat före med ett inlägg hela tiden sedan jag startade bloggen men igår så kände jag helt enkelt inte för att skriva mer, har varit blandade reaktioner på denna blogg och ibland känns det verkligen jobbigt att skriva.

Ikväll kommer ett långt inlägg om kvällen som förändrade mitt liv totalt, mycket detaljer som måste med och som föregående inlägg så kommer jag berätta mitt perspektiv.  Kom ihåg att för att få full förståelse för något måste man höra bådas sidor.

Jag och killen som det kommer handla en del om ikväll är sådär vänner idag, alltså inte ovänner men vi hänger inte direkt med varandra. Jag hoppas detta inte förändras då jag inte har något i mot dig överhuvudtaget och tycker faktiskt du är en bra kille!

Känner mig lite orolig över det här. Hoppas ingen tar det varken personligt eller tar åt sig då detta nu är historia som ändå inte går att förändra. Kom ihåg att jag är en annan person än jag var då!  

På väg någonstans i livet

”På väg någonstans i livet” oerhört fel rubrik men det var så jag kände vid det den här tidpunkten. 

Började om skolan på Umeå praktiska gymnasium och det gick rätt bra. Första terminen hade jag bra närvaro i skolan. På larmlektionerna var jag oftast med. Min dåvarande lärare och jag kom väldigt bra överens, han hjälpte mig med det mesta. Klarade el läran på grund utav hans engagemang och kände att han var en riktigt bra person i mitt liv. Precis en sådan person som jag behövt länge. Berättade aldrig om mitt missbruk eller så till honom men innerst inne tror jag han förstod att något inte stod rätt till. Hade ju berättat delar ur mitt förflutna så någon slags ide om hur det var med mig måste det har funnits.

Han fanns där när jag behövde prata och var alltid hård mot mig, precis vad jag behövde. Han ställde upp och var väldigt mån om hur det gick för mig. Fixade praktik platser och allt möjligt, den här mannen arbetar på larmfirma som jag snart fick praktik plats på. Helt perfekt praktik plats! Lärde mig något nytt varje dag. Aldrig vågade jag visa mig onykter på något sätt inför honom. Inte med den tillit  fått. En annan kille som arbetade där var helt klockrent och när jag var på firman så ville jag alltid vara med på hans jobb och lära mig allt han kunde. Han blev min förebild.

En sådan där kille som inte vill vara någon speciell utan bara sig själv. En sådan där kille som njuter av livet och vill hela tiden lära sig något nytt, dykare certifikat, jakt examen, strids vagnsförare, cctv-tekniker, nätverkstekniker är bara ett urval av de saker han har hunnit bli innan 30. Den här killen blir senare min övervakare, sjukt glad över det idag! Tack!

Jag fick vara med att lära mig om både larm, kameror och en hel del teknik överhuvudtaget. Fick även körkortet betalat av chefen. Hann bli certifierad för Securitas hemlarm, livet förutom drogerna gick väldigt bra. Trivdes som en fisk i vattnet men såg fortfarande inte drogerna som ett problem och bara fortsatte knarka på. Hur fan kunde jag vara så dum?

Skolan låg lite på sidan men hade ju ändå fått jobb på företaget. Höll väldigt hårt på att inte komma till jobbet påverkad, nu i efterhand så vet jag att Thc är man indirekt påverkad av hela tiden men såg det inte så då. Körkort var helt underbart men var nog inte mogen för det, hände att jag körde påverkad. Kommer ihåg att innan jag tagit kortet så kom jag påverkad till en körlektion till och med.

Varje dag direkt efter jobbet så rökte på, nu var det inte längre för att bli bäng och glad. Kunde inte bli påverkad på ett sådant sätt utan det var bara för att lugna ner mig. Skyndade mig alltid hem och var det någon som ville komma förbi eller träffas så var det direkt efter jobbet eller så fick det bli en annan dag. När jag reflekterade över drogbruket började jag förstå att nått inte riktigt stod rätt till, inte så jag erkände för någon men inuti mig själv började jag förstå.

Mer droger och missbruket

Jag har valt att hoppa över hur det var med förhållandet, det är helt enkelt för svårt att skriva om. För mycket känslor och hur jag än försöker skriva blir det riktat på ett sätt att det antingen sårar eller ger förhoppningar. Jag har utsatt min före detta flickvän för väldigt mycket skit, har aldrig velat göra det och vill verkligen inte göra det igen. Därför väljer jag att hoppa över rubriken och bara tacka för all tid. Du kommer alltid vara speciell för mig!

Det vart hela tiden mer och mer droger. I det här skedet var jag i slutet av en linje med inriktning larmteknik på lilja skolan. Fungerade inte alls bra för mig och jag började skolka mycket. Vissa dagar rökte jag även under skoltid. Kände ingen motivation överhuvudtaget och funderade länge på om jag skulle hoppa av.

Sagt och gjort, hoppade av skolan och fick en praktik plats på en däckfirma. Det ända som egentligen var bra med den här praktikplatsen var att jag fick fara hem till min farmor och äta lunch. Tur jag gjorde det för bara några månader efter min tid på däckfirman gick hon bort. Glad att jag fick träffa henne såpass mycket som jag gjorde innan hon gick bort. Tack farmor för allt!

Helt plötsligt var det sommarlov och jag började röka i princip varje dag. Dyrare och dyrare blev det, alla pengar jag hade eller lyckades få tag i gick direkt till droger. Lurade ofta mamma för att få tag i pengar, sålde också en del stulna saker för att göra mig pengar. Cannabis var min huvuddrog men sökte alltid efter nya droger, har hållit mig ifrån amfetamin när denna drog är så fruktansvärt beroendeframkallande. Kommer väl ihåg första gången jag provade, det var med samma vän som jag rökte med första gången. Kunde inte sluta ta, körde på och var vaken i 4 dygn innan det till slut tog slut. Mådde fruktansvärt dåligt, inte många gånger jag känt sådan ångest. 

Var för jämnan pårökt men det hade börjat bli väldigt dyrt, jag lyckades lura till mig mina sista 7000 kronor försäkringspengar som mamma hade tagit hand om. Med någon dåligt lögn om att jag skulle köpa en bil. Jag skulle köpa ett hekto hasch. Det gick inte så bra och vart både misshandlad och av med pengarna.

Alla droger var välkomna och lyckades på nått sätt få tag i Metadon. Cannabis ruset går inte ens att gemföra med det här. En helt annan värld som är någonstans mittemellan verkligheten och drömmarna. Trots att man spydde och grejer var det helt magiskt. Drogen är rätt dyr och det var svårt att få tag på med kontakterna jag hade. Om inte jag haft flickvän så hade jag förmodligen varit opiattorsk idag. 

Alkohol var aldrig roligt att dricka om man inte blandade med andra droger, upprepande gånger har man gjort saker som är helt oförlåtliga. Festade inte så ofta när det oftast vart mer droger än alkohol. Benzo tog man såklart på helgerna och kom hem många gånger påverkad, skrek, slog sönder saker och var en total idiot. 

Fler vänner vände sig totalt ifrån mig, det konstiga är att jag alltid tyckte vännerna var idioter som inte ville prata med mig. Hur som helst så gick livet vidare och jag började om skolan på Umeå praktiska där jag valde en linje med inriktning larmteknik igen. Trivdes väldigt bra där, men vi kommer till det senare.

Hela tiden på jakt efter nya droger och provade rätt mycket, Lsd var en drog jag tyckte var riktigt spännande, det är också drogen som senare visar sig förändra mitt liv totalt. Missbruket var nu ett faktum men jag vägrade inse det.

Droger för första gången

Tog bort två inlägg som i grund och botten bara var helt onödiga. Mitt syfte med den här bloggen är inte att bråka med någon utan jag vill verkligen bara dela med mig av mitt liv. Jag har bråkat med folk alldeles för stor del av mitt liv och har verkligen ingen energi för det idag. Back to track, ska försöka att inte hamna på onödiga sidospår igen.

Slår på en skön reggae låt för att få lite flow i skrivandet, tycker vi fortsätter där vi slutade och hur det egentligen började med Cannabis!

Min drognyfikenhet bottnar sig i väldigt tidig ålder och om ni läste förra inlägget så kan ni se att redan i 6:an var jag intresserad av droger, kommer ihåg hur jag ofta tänkte att jag ska prova allt. När jag väl flyttat in till Umeå så var det inte ett direkt problem att få tag i droger, första gången jag rökte på var med en av mina absolut bästa vänner idag.

Vi lyckades lösa en hel 5:a av en av hans vänner, satt oss direkt på bussen till Nordmaling. När vi väl kommit hem till honom så gjorde vi en "Secret agent" rökte den senare i hans källare. Kommer väl ihåg doften, sen jag var liten någonstans. Plötsligt slog det mig, låssas farsan pipa luktade ju sådär.

Kommer ihåg hur vi efter rökt den la oss i hans säng och lyssnade på Wonderful Life - My Queen And Empress, musiken fick ett helt nytt sound. Helt underbar känsla och där låg vi, skrattade flera timmar åt ingenting bara med/åt varandra. Hela tiden när vi sa nått så blev det missförstånd och allt var väldigt osammanhängande.

- Ska vi gå och hämta vatten

- Hur långt är det dit?

- Vart då?

- Ja du sa vi skulle gå?

- Nej det sa jag väll inte?

- Skit samma kan du hämta vatten jag är galet törstig?

- Vadå har du blivit galen nu?

Ja ungefär i den stilen var det. Hade aldrig haft en så skön känsla i kroppen, allt runt omkring mig bara försvann. Det ända som fanns var nuet och en fruktansvärd glädje i kroppen. Kommer ihåg hur jag tänkte varför har jag inte gjort det här tidigare, det är hit jag har längtat så länge. Det är här jag vill för alltid vara, här i nuet.

Ett par veckor efter detta lyckades jag lösa en helt egen 5:a, kom hem och rökte ner mig totalt. Fortfarande samma sköna känsla och då ska vi inte tala om hur bra jag blev i sängen! Jag vart totalt förälskad i denna underbara drog. Hade som inga pengar och rökte bara någon gång då och då. Upptäckte rätt fort att det behövdes större mängder men aldrig att man var bakis eller nått sådant, kanske lite segare på morgonen dagen efter men konsekvenserna var obetydliga om man jämförde med hur underbart jag mådde för stunden.

Lärde känna mycket nytt folk som kunde fixa röka åt en, fort hade man vänner man kunde sitta och röka hos. Reggae musik vart nu ett faktum, livsstilen ändrades och blev lite av en hippie. Det började bli tråkigt att vara med de gamla kompisarna som inte rökte på, drogerna och de nya drogkompisarna var oftast mer intressanta. Från dess att jag flyttade till Umeå tills att jag rökte varje dag gick väldigt fort, märkte fortfarande inte det konsekvenser som hade mött mig. Gamla vännerna började sluta höra av sig, jag hade ju ändå inte tid när de ringde.

Början på drogmissbruket var för mig helt underbar, förstod aldrig folk som provat några gånger och tyckte det var läskigt. Nu när jag provat och med den liberala bakgrunden jag hade så började jag forska mycket i cannabis och andra droger, läste flera böcker som var riktat på ett sätt att visa att droger inte var farliga.

Dolde i princip aldrig att jag använde cannabis för folk, inte så att jag gick med tröjor där det stod "Jag röker Cannabis" men frågade någon mig hur det egentligen låg till var jag ärlig. Jag anser även idag att om alkohol kan vara lagligt borde även cannabis kunna vara det. Inte så jag uppmuntrar någon att någonsin prova på men vi har en sjuk drogpolitik i Sverige. Trots detta har jag inte börjat skriva om hur jag egentligen tog droger för första gången. Ja alkohol är en drog, dubbel moral jag vet.

Familjen, bråken och hur jag blev utslängd

Tack för att du läser det här till att börja med! Har aldrig trott att jag skulle få all denna respons.

Förra inlägget var sjukt tungt att skriva och jag har svårt att formulera mig när jag inte riktigt kan koncentrera mig, gråten ligger långt upp i halsen när jag tänker tillbaka på hur fan det kunde gå såhär.  Varför var jag tvungen att flytta till Umeå för? Varför kunde inte mitt liv bara flyta på, precis som alla andras?

Egentligen började allting mycket tidigare, mina föräldrar flyttade isär när jag var liten och ända sedan dess har det varit stora bråk mellan dom. Ett tag fick jag inte ens träffa min pappa. Jag lärde mig ljuga tidigt, mycket för att skydda mig från bråk och skrik omkring mig. När jag varit hos mamma berättade jag aldrig om hur farsan supit, när jag var hos farsan berättade jag aldrig hur mycket skit morsan och hennes gubbe snackade om honom.

Kände mig aldrig riktigt säker någonstans och mitt ända försvar för att klara mig genom allting var att aldrig känna efter riktigt.  Både mamma och min pappa har haft problem med missbruk, farsan har supit hela min uppväxt och jag har inte ett minne då han inte sitter med en öl i handen eller var full. Han bytte bostad säkert 8 gånger under min uppväxt, säkert lika många tjejer också.

Morsan träffade en gubbe som missbrukat amfetamin i många år, redan i tidig ålder fick jag lära mig att cannabis är inte speciellt farligt och jag kommer ihåg hur vi fick frågan i 6:an "vad tycker ni om droger?" jag svarade fort "Det vill jag prova, min låssas pappa säger att cannabis inte alls är farligt och tycker att jag borde prova någon gång".

Skev uppväxt redan från start, flyttade mellan mina föräldrar kanske 6 gånger innan jag äntligen fick flytta hemifrån. Nej jag "fick" inte flytta hemifrån utan jag var tvungen.

Hemma hos pappa bråkades det rätt ofta på mig och många gånger kände jag att jag kom i andra hand. Det gick så långt att jag rymde hemifrån. Tog mig inte långt men just faktumet att jag gjorde det är ju bara skrämmande. På nått sätt bodde jag kvar där ändå trots hot om att bli utslängd och det ena med det tredje. Vi flyttade till Järnäs där jag bodde ett år ungefär, tillslut fick jag nog.

**Historian ej fullständig**

Jag skyller lätt på min uppväxt och hur det varit när folk frågar varför. Jag vet att det alltid har varit mina beslut som påverkar min vardag men jag har haft mycket skit omkring mig och hela tiden har det varit nått som gått emot eller velat att det ska gå dåligt.


Jag förstår om vissa personer kommer känna sig uthängda men det är inte meningen att någon ska känna så. Jag gör det här för min skull och idag mår jag väldigt bra, vill gå igenom det här för att det kan hjälpa personer och tyvärr går inte historia att ändra på. Det här är min sanning har någon några invändningar så skriv en kommentar.

Skulle kunna fortsätta nu på en gång om hur allt började med droger men det blir för mycket för mig, ont i huvudet och måste få vila en stund från allt detta skrivande.

Epatiderna

Flyttade till Järnäs när jag skulle börja nian, väldig dum flytt med tanke på hur mina betyg påverkades och var tvungen lära känna nya lärare osv. Hade bra betyg i 8:an och var väldigt omtyckt av de lärare jag hade så att flytta var en rätt stor miss i min skolgång. Tappade mycket fina vänner och dök inte ens upp på skol avslutningen i 8:an. Ingen visste att jag flyttat, fick till och med samtal av lärare från Hörnefors en bit in på den nya terminen i Nordmaling.

Kom in bra i klassen och vart fort klassens clown, uppmärksamhet har alltid varit viktigt för mig så jag försökte göra mig omtyckt av de flesta i skolan. Gick väldigt bra, kände ju en del folk sen tidigare och de flesta visste vem jag var bara någon månad efter flytten. Fick mycket vänner och lärde känna riktigt bra folk.

Eftersom jag alltid har varit intresserad av bilar osv vidare så försökte jag tidigt komma i kontakt med de motor intresserade i skolan, hittade den bästa kompisen jag någonsin haft efter några månader. Det stora steget för våran vänskap kom i och med att jag själv skaffade en a-traktor. (när jag gick 6:an i Nordmaling ramlade jag från ett träd och precis i samband med flytten ramlade 29.526 kr in på kontot  från försäkringar.) En risig svart Volvo 240 köpte jag för att senare pappra om till en till en finare.

När jag äntligen tagit traktor kortet så hade jag den stora friheten att ta mig dit jag ville. Hängde en heldel i en by utanför Nordmaling där jag och en av killarna var med varandra dagarna långa. Bytte motorer, byggde om växellådor, bytte fler motorer, körde cross, hoppade med bilar, började till och med bygga en ny traktor. Kommer ihåg fyllemoppen vi tog oss fram på när dagarna började bli kväll, när ölen öppnades och gänget samlades. Tiderna var annorlunda då, vi hade alltid något för oss och om det vart tråkigt kunde man ju alltid slanga diesel!

Skolan gick rätt bra, hemma var det annorlunda. När jag tagit kortet var hemma bara en plats att sova på när annat inte erbjöds, upptagen i kompisarna, kärleken och all tid bakom ratten gjorde så att man aldrig var hemma. Personer i hushållet vart irriterad och det vart mycket bråk om hur jag aldrig hjälpte till hemma, inte åt middag med familjen och speciellt att jag aldrig kom hem tidigare än 23. Hade verkligen ingen lust att hålla mig hemma när det fanns så mycket att göra och livet var ju helt underbart tyckte jag, speciellt när jag även hittat min stora kärlek.

När jag gått i skolan ett tag såg jag en flicka som såg riktigt bra ut, sådär spännande och oskyldig. Sa till en av killarna när vi satt i centralhallen "hon ska jag ligga med!". Han började skratta och sa nått i stil med det lyckas du aldrig med, efter många bildlektioner och helt onödiga resor in till Umeå bara för att få kontakt med henne så lyckades jag tillslut dra över henne. Det vart inte bara det utan känslor växte sig starkare än någonsin tidigare, vi passade perfekt med varandra. Vi var tillsammans 3,5 år, hon har stöttat mig hela vägen på min resa genom allt det här. Tack för att jag fick möjligheten att vara med dig, utan dig är jag osäker på om jag levt idag!

Börjar med historian

ntLegat och tänkt en heldel på hur jag ska gå tillväga med den här bloggen, för att det inte ska bli några missförstånd och för att ni ska veta varför jag egentligen är här tänkte jag att det blir mycket bättre att skippa dagboken så länge och köra på med historien bakom mig. Jag vill att ni ska få en så stor inblick i mitt liv som möjligt och tänker skriva om en del i taget. Allting kommer skrivas med mån om viss anonymitet och för att inte sätta någon annan i pottan måste jag lämna mitt föredetta förhållande på ett visst avstånd.

I natt när jag låg och tänkte kom jag fram till ett antal viktiga händelser i mitt liv som ni måste få veta innan jag kan berätta om hur det är här, dessa rubriker som jag kommer läsa upp nu är sjukt jobbiga stunder i mitt liv och kommer vara väldigt jobbiga för mig att skriva och jag är beredd på att det blir jobbigt. För att göra läsningen mer intressant kommer jag försöka vara så detaljerad jag kan och försöka att inte gå in på sidospår, som är väldigt lätt när det blir jobbigt.

Detta inlägg gör jag mest för att jag själv ska ha en bra strukturerad blogg som inte bara uppdateras någon gång i veckan utan jag ska verkligen försöka skriva så mycket jag kan. Är beredd på lämna ut mig totalt.

Jag kommer som sagt börja med historien och jag har ett antal rubriker som kommer följas i en serie

-> Epatiderna, då allt fungerade så bra

-> Familjen, bråken och hur jag blev utslängd

-> Droger för första gången

-> Förhållandet

-> Mer droger och början till missbruket

-> På väg någonstans i livet

-> Kvällen som förändrade mitt liv

-> Tappade körkortet

-> Väntan ångesten inför domen

-> Domen och hela rättsprocessen 

-> Kärleken försvann

-> Sommaren 2011

-> Besluten innan behandlingshem, "nej jag vägrar fara på nått jävla fängelse"

-> Åkte på behandlings hem

-> Dagboken

-> Permissionen som jag alltid kommer minnas

-> Börjat drömma igen, fan vad jobbigt det är

Börjar med epatiderna ikväll och jag hoppas du läser och förstår den med mig.

Haft grupp samtal om att gråta och hur man kan visa känslor här på morgonen nu blir det lunch vi hörs sen!

47 dagar senare

Tänkt rätt länge på det här, har bara inte kommit till skott. Vet inte riktigt vart jag ska börja heller. Det mest logiska vore väll att börja med att skriva varför jag är här. För att göra en lång historia kort så har jag brukat en massa droger, misskött skolan, misshandlat en kille, tappat jobbet, körkortet, lägenheterna, förhållandet, vänner, rutiner och framförallt mig själv.

Jag ska gå längre in på varje del men vi börjar sådär. Galet vad ångest jag får när jag lägger upp det sådär. Inte så konstigt att det blev behandlingshem ändå tillslut. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta var jag sitter idag, har vägrat och böjt sanningen länge för att slippa det här. Nu sitter jag här iallafall och kan säga att det är absolut bästa som hänt mig! 

Kan ju inte neka att det blir sjukt mycket dötid och ofta känns det som "vad gör jag här egentligen" men om man ska vara ärlig mot sig själv så är det ju så att jag behöver det, jag behöver gå in i mig själv och verkligen fundera på vem jag är vad jag gjort osv.

Det är verkligen ingen dans på rosor häller för den delen, första permisen jag hade sumpade jag rejält och  tog amfetamin (Riktigt bra skit måste jag säga). Ångesten jag hade på morgonen dagen efter var inte alls att leka med. Fyfan vad dåligt jag mådde, helt sjukt! Trodde verkligen jag skulle klara mig utan droger men fick bevisat ännu en gång att jag är en missbrukare. 

Idag har det gått 47 dagar sedan jag lämnade Umeå. Först avgiftningen i sju dagar sedan kom jag till det här behandlingshemmet som jag sitter på nu. Tiden går väldigt fort och det känns inte som jag varit här mer än någon vecka. Aldrig har jag haft rutiner som jag har nu och aldrig har jag tränat så mycket som jag gör nu! Surfkropp nästa sommar är målet!  

Jag har fört dagbok varje dag sen jag kom hit, missat några dagar här i slutet men i princip varje dag. Tänkte lägga ut varje dagboks inlägg! En om dagen tänkte jag, helt oredigerad men i mån om viss anonymitet kommer jag ta bort sånt som viss personal inte får veta. Med start imorgon! 

Tycker vi börjar sådär, skulle vara kul om du hängde med på min resa nu.